Fredag

Så kom den där fredagen. Det löste sig då en av tjejerna var så snäll och kunde jobba en stund direkt efter skolan, och Morgan kunde sluta tidigare och komma ner med Vera till byn så jag kom iväg. Jag hade ångest. Ångest för vad domen skulle bli, och ångest för vad prislappen skulle hamna på. Jag körde fel, sen trodde jag att dom öppnat ett djursjukhus till då jag skulle till anicura och på skylten stod det läreda. Men efter en snabb koll på Google verkade jag ha kommit till rätt ställe. 

Jag springer nästan in, för jag kom ju lite sent och oj! Vad folk där var. Lång kö till kassan och massor med både hundar och katter i väntrummet. När det är min tur att gå fram berättar dom att det är lång väntetid till veterinären och dom ber om ursäkt. Dom frågar om en vikt, men min 33.6 för 9 dagar sen duger inte och jag får ta en ny vikt. Denna stannar på 35.7 och jag skriker rakt ut att hon gått upp 2 kg på en vecka! Nu har vi väntetid på nästan en timme och Vera gör mig så stolt. Hur många hundar vänder sig bort när dom ser en hund som är läskig? Och lägger sig när dom gått förbi?

Sen är det vår tur och jag blir visad till ett rum. En hund hade kommit in akut därav väntetiden. Veterinären ställer lite bakgrundsfrågor och sen kör hon igång ultraljudet. Hon ser blåsan som är full, och jag hade fått reda på att hon fick inte kissa innan för man visste inte vad som skulle göras. Sen ser hon fri vätska, mjälten som ser fin ut, fri vätska, fri vätska, tarmar som ser bra ut och så ser hon levern. Den har oregelbundna kanter och sen ser hon massa fri vätska igen. Hon går tillbaka till levern och visar mig kanterna och så tittar hon på mig och säger; ”det här ser inte bra ut”.

Där tappade jag allt vad fokus heter. Jag var inställd på att få veta om det var hjärtat eller levern som strulade, och sen få medicin med mig hem. Thats it. Det här var ett slag i magen och jag kunde inte stoppa tårarna.

Levern är väldigt oregelbunden, och liten. Nästan så den ser skrumpen ut, sa hon. Det kan också vara en tumör i levern. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, och min hjärna var väl inte den skarpaste i denna stund, så jag frågade om hjärtat såg bra ut (?). Då skulle undersökningen fortsätta och jag fattade att jag bara ökade prislappen. Jag hade röntgenbilderna med mig som Per tog och så fort hon lämnat rummet med skivan bröt jag ihop som en liten unge. Där satt jag, på knä, i ett mörkt undersökningsrum, med båda mina händer på världens duktigaste, numera riktigt blöta, hund. Vad fan hände? Det var inte detta jag var beredd på. 

Hon kommer tillbaka och fortsätter undersökningen, och världens duktigaste hund låter sig bli undersökt ännu längre utan att röra en min. Jag tror att jag försöker förklara mig på nåt sätt med att om både lever OCH hjärta är kass är det ju kört. Men hjärtat ser fint ut och jag undrar om det finns nåt sätt att stoppa det här, för att få ha henne längre. Jag hör att det låter dumt och jag är självisk. Man kan göra en biopsi på levern för att veta om det är skrump eller tumör, men här hejdar jag mig, fortfarande självisk, och frågar om det är lönt? Levern går ju inte att laga ändå, och jag ser pengarna rulla. 

Nu vet jag inte vad som händer längre, men man vill ta ett prov på vätskan i buken, röntgen, och ett urinprov. Man flyttar på Vera igen, som lugnt låter sig hållas, och sticker en nål i hennes mage. Klar och ”fin” vätska dras ur buken, och sen följer 4 stick mot hennes urinblåsa, utan bedövning, utan resultat. Jag får gå ut med henne, hållandes i en skål. 

Jag kommer tillbaka till väntrummet som nu har mindre folk, med kiss i en pappskål. Nån säger till mig att jag har en fin hund och frågar om det är valpar på gång. Jag bryter ihop, gnäller ut att hon är faktiskt jättesjuk! Och blir inkallad igen. Nu är det dags för 6 röntgenplåtar och det enda man ser är vätska. Jag ska bli hemskickad med ”det ser inte bra ut” och ”jag ringer om provsvaren på måndag”, men nånstans är jag vaken och ber om nån slags medicin för jag märker att hon mår inte bra längre. Jag får kortison utskrivet och prislappen landar på nästan 10 tusen. 

Jag sätter mig i bilen och jag får fullkomlig panik, jag låter när jag bölar och jag kan inte stoppa det. Ringer Morgan och får knappt fram orden. Det här är fruktansvärt. 

Jag lyckas samla mig på nåt sätt och kan hämta ut kortisonet jag fick utskrivet, men så fort jag sätter mig i bilen är det igång igen. Då ringer min veterinär Per för att fråga hur det gått. Det var verkligen snällt av honom och vi pratade. Han sa att prognosen såg inte bra ut, men jag hade nog inte fattat riktigt hur det låg till förrän han frågade mig om dom pratat med mig om avlivning. Då blev det ännu mera verkligt. 

Det gör så jäkla ont. Så. Jäkla. Ont.