Mental breakdown

Vi hade bestämt skogsutflykt, jag och Charlotta. Det kunde vara roligt för kidsen – trodde jag. Det började redan hemma med att Rocky inte skulle ha kläder på, kissa, borsta tänderna och det är lite konstigt när det gäller att åka till Emil. Jag bredde några mackor och packade ner kakor, och när jag fortfarande inte fått nåt gehör tog jag Nikki på armen och fikan på ryggen. Jag låste dörren efter mig och startade bilen och började backa. Nu var jag säker på att se ett huvud i fönstret, men det gjorde jag inte. Så jag gick tillbaka, öppnade dörren och kvar satt min förstfödde i soffan, utan en aning om att jag försökt skrämma honom. Jaha, men i vilket fall som så kände han sig lite sugen på att åka nu.

Det var glada miner som alltid när vi kommer dit, Emil och Rocky stack iväg och lekte när vi packade vagnar. Alltså det här med skogen, älskar det! Jag vill så gärna att Rocky ska känna samma så det är viktigt för mig att komma iväg, och gärna med någon så det blir extra roligt. Och vi gick, hittade myrstackar och grushögar. Vi får ställa vagnarna och gå sista biten upp på backen. Den backen kommer bli så underbar när boken slår ut. Jag hade med mig finkameran och försökte få till lite fina bilder. Mina ungar var mest fulla med snor.   Vi åt och drack, ungarna lekte och det var helt underbart. Sen skulle vi gå lite längre bort och titta på grodäggen i ett dike. Dom hade kommit långt och till med kläckts så små små grodyngel simmade omkring. Rocky tyckte det var en bra idé att gräva en bit från ynglena. Så han och Emil roade sig och Nikki åt sten. Av det skälet hade jag mest ögonen på henne, sen ser jag en styck Rocky komma upp från diket – och det rinner vatten. Han trillade framlänges och satte båda händerna i plurret, plus ena foten, och stackars bobcaten han hade med sig blev också helt blöt. Nu gick allt åt helvete, han var blöt, han var skitig och han kunde inte gååå. Men springa på andra hållet ifrån oss kunde han. Och eftersom vi bar båda de små barnen kunde jag inte bära honom direkt. Det var hemskt och han var så arg. Inget jag gjorde eller sa gjorde saker bättre.

Efter många om och men kom vi till slut fram till vagnarna igen, han är fortfarande skitledsen och arg. Han får åka under Nikkis vagn hela vägen hem till Emil, och jag tänker att när vi väl kommer fram och han kan få torra kläder på sig blir det bättre, men ikke. Nu hade han varit arg så länge att nu fanns det ingen återvändo. Det var synd att vi skulle avsluta vår utflykt på det viset, men läxan jag har lärt mig är att vi ska inte gå så långt till våra ställen. Bilen är underskattad.