Hit Lars

År 2007 föddes två skitvita kattungar hos morfar. Den ena, en pojke, såg ut att bli långhårig och den ville jag ha!

Han blev det man kallar ”en riktig stuekatt”, han ville aldrig gå ut, låg mest och mös med nån hund.

Han kunde inte mjaua heller, det lät mest som ansträngd andning, mjäähhh! Han var alltid här, även om jag tvingade honom att gå ut, väntade han bara på att få komma in igen.

Och en dag var han borta. Lite mer än ett år gammal. Jag letade längs vägkanten men inte ett spår. I alla dessa är har jag hävdat att någon tagit honom. Han såg ju faktiskt ut som en birma eller nåt. Och han var så go, så han nån stannat och kallat på honom har han säkert gått dit. Men åren har gått och jag har väl släppt det lite, men så kommer den här kattungen.