Att det blev Aska som kom till oss var lite av en slump. Jag hade gillat några Facebook-sidor med fina hundar sen långt tillbaka. En dag dök det upp ett gäng blåa valpar i mitt flöde, och känner du mig vet du att jag önskat mig antingen en staffe, eller en blå hund sen länge. Nu kom dom där i mitt flöde – alldeles underbara.
Jag chansade och frågade om det fanns nån kvar som inte var tingad, och jag fick svar att dom sökte en halvfodervärd till en tik, och jag skulle höra av mig om jag var intresserad. Det var jag ju, men det stora kruxet är att jag inte är ett dugg utställningsintresserad. Jag skrev att min kusin var det, men det var nog en lögn då hon inte ens svarade på mitt sms om det, jag tror inte vi pratar med varandra längre. Men det är en annan historia.
Jag blev godkänd i alla fall och uppfödaren ville gärna ställa ut henne själv. Det kunde inte löst sig bättre! Men nånstans har ett litet frö börjat gro inom mig, och kanske det hade kunnat vara lite kul ändå. Jag och min kusin var på en liten inofficiell utställning med hennes hund på bosjökloster, den hade jag kunnat tänka mig. Liten och mysig, och inofficiell är inte lika allvarlig som officiell.
Igår skrev valparnas farmor att hon skulle ställa i Tollarp och hjälpte gärna till om vi ville. Hallå?! Tollarp! Jag är ju dum om jag inte åker. Så nära, och inofficiell. Så nu får vi se, ska jag tycka det är roligt, eller blir jag lika nervös som när jag ska hålla kurs? Just nu känns det väldigt roligt i alla fall, fråga mig igen hur det känns om 2 veckor 😬
Emma 