Jag och Linda har börjat på gympa, som sagt. Jag känner mig redan mycket starkare och jag är glad för alla sekunder jag orkar hålla mig uppe i ”plankan”.
Nåt jag har kommit att tänka på är den här grejen med armhävningar. Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats göra en armhävning. Jag står där, rak som en pinne (i wish) i kroppen men i samma sekund som jag ska sänka ner mig trillar jag ihop till en hög plockepinn.
Jag har varit jäklig på situps istället. Och det får man ju vara nöjd med.
Men nu har nåt hänt, och jag kan (nästan) göra armhävningar! Jag kommer inte ner hela vägen, men jag trillar inte ihop till en bunke pinnar i alla fall. Det känns bra alltså.
Och ja, nånting har verkligen hänt, för jag kan inte göra en enda situps. Jag kände häromkvälllen när jag spände magen, att det var liksom ett hål i mitten på magen. Tack för det barnen. Och ja, vi gör ju situps på gympan. Jag kör den här liggande varianten, för jag kan INTE ta mig upp. Men jag försöker. Och jag kände mig som en padda där jag låg och skapade mer dubbelhakor än magmuskler. Så tittar Linda på mig, och jag ser i reflektionen i hennes ögon att det är en skalbagge som ligger där, som hamnat på rygg och inte kommer upp.
Nåväl. Jag tänker att instruktörerna har nåt skoj att berätta om på sina bjudningar. 
Och så har jag ju dom där blåsorna på armen, som jag skulle linda in, jag tänkte dock inte på att man behövde klippa av en bit. Tur det fanns ett FIRST AID KIT på plats. Tack Jonna.
Emma 