Etikett: Burger king

Hej.

Jag vet det var längesen nu. Jag har haft det lite tufft. Först var det den där jäkla julen som skulle gå över och sen har det fortsatt med födelsedagar och grejer. Sånt jag älskar..

Jag minns knappt när jag skrev sist?

Nikki börjar väl komma på att hon är en egen person med en egen vilja. Och den viljan är alltid tvärtemot oss. Hon ska inte åka till dagis, sen ska hon inte åka hem. Hon gillar inte nån och allt hon är arg på är bajskorvar. Det blir många bajskorvar på en dag kan jag meddela.

Rocky däremot är inne i en period där han verkligen vill vara till lags. Han är så mild och go, och allt jag lirkat med honom kommer igen då han kör samma metoder med Nikki när jag inte orkar mer. Fast i skolan – not so much. Där får jag lappar hem i väskan varje dag och jag vågar knappt möta klasskompisarnas föräldrars blick. Har äntligen kommit så långt att vi haft möte med HAB och skolan, och det enda vi fick reda på är att dom bara hjälper i hemmet. Och där funkar det ju. Det är skönt att ha bra kommunikation med skolan men dom går väl inte med på handbojor?

Borde snart bli sponsrad av Burger King

Och så kom dagen då jag insåg att Troja inte kunde leva mer. Hon kom som ett impulsköp 2007 och alla som hörde att hon hade både AMSTAFF och ROTTWEILER i sig berättade att hon skulle bli aggressiv och tokig och svår och om jag inte kunde lämna tillbaka henne? Det tänkte jag verkligen inte göra och den här hunden visade sig bli den mest lydiga, lojala, följsamma och gosigaste hund jag haft. Jag har alltid kunnat ha henne lös, fullständigt litat på henne och jag har haft sån nytta av hennes vaktinstinkt när det stannat skumma bilar på parkeringen.

Hennes syster fick artros vid 9 månader ålder och lite senare insåg jag att Troja inte heller hade så bra leder. Jag anpassade så gott jag kunde och 2013 fick hon sluta följa med på grejer för hon blev så halt. Jag trodde hon snart skulle ge upp och då skulle jag köpa en valp till Vera. Sen blev ju allt uppochner när Vera dog och jag hämtade hem Aska istället. Troja levde upp och tog sitt ansvar som extra-morsa på största allvar.

Och så kom det en utväxt på hennes juver. Jag visste att det inte var bra men jag kände inget behov av att operera bort den då problemet med lederna kvarstår. Svulsten växte och jag upptäckte även juvertumörer. Det kändes bara som att vi väntade på att det inte skulle gå mer. Och till slut blev väl den här svulsten elak och gav henne sår på den och nu blev hon besvärad av den. Jag antar att det var det som var tecknet på att det var dags. Hon var pigg och glad in i det sista men hon gav upp när vi kom till veterinären. Hon bara la sig ner och somnade. Lilla stumpan. Hon blev nästan 12 år och det känns så skumt när hon var den hund som varit ”sjukast” men ändå blir äldst. Älskade lilla Troja. Ja det var deppighetsbloggen för denna gången. Nästa gång kanske jag har nåt roligare att skriva om.