Etikett: autism

Kaosartad dag

Jag är så himla glad att jag berättade för er! Jag har fått så mycket stöd, och massor med ”inside information” som hjälper oss den dagen vi känner vi behöver ställa krav. Jag vet mer vad vi har för rättigheter pga det här, jag har mest gått och tänkt att jag har skyldigheter.

Jag är inte helt vän med tanken på att kalla till föräldramöte och berätta läget, för jag vill inte sätta mer stämpel på honom än han redan har. Jag anser det finnas fler i klassen som kanske skulle behöva ett vakande öga, men är det bara Rocky det pratas om är det lätt han får skulden även om han inte borde fått det. Idag hade det skett en incident, där Rocky och en annan pojke lekte. Det började gå vilt till och dom började springa, och pojken ramlar över nåt och skadar sitt ben. Personalen hade sett alltihop och det handlade helt och hållet om lek. Där började jag fundera – hade jag berättat om hans svårigheter, hade han fått skulden för att vara dum direkt? Det är kanske bara jag som är paranoid, men så funkar min hjärna. Meckade om en lampa, eller ett hamsterhjul till katten?

Natten till måndag vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i halsen. Jag får sånt ibland och det brukar gå över i höjd med morgonkaffet, men jag drack mitt kaffe och kände mig faktiskt inte alls bra. Jag kom till jobbet och insåg att jag hade dragit på mig feber också. Det börjar alltid med att jag fryser, hjärnan skvalpar omkring i skallen, sen börjar huden på benen göra ont och sen gör höfterna ont. Känner igen det för väl.

Ingen kunde komma in och jobba med så kort varsel så jag fick nån pilla av chefen och sen körde vi på. Det gick rätt bra ändå och vid 14 ville dom skicka hem mig. Det var ju inte så mycket lönt då jag hade tid för Nikki 15:30 på BVC – en tid som har tagit ett halvår att få pga att jag inte bara kan släppa allt och köra dit. Skittidigt eller skitsent säger jag alltid. Så jag höll mig på jobbet till 15 och sen skulle jag hämta Rocky. Jag hittade inte honom först och det berodde på att han hade blivit trött och ville vila.

Jag kom in på fritids och får reda på att han hade ont i huvudet. Han är helt vit i skallen och supersvettig, det är nu det gäller att handla snabbt så jag tar hans grejer och ungen över axeln och sen skyndar jag allt jag kan därifrån, men hinner bara ut på parkeringen där han börjar hosta och sen kommer spyorna.

Där står vi, jag helt matt och slut i kroppen, med en Rocky över axeln där jag samtidigt INTE känner för att bli spydd på. Jag undrar hur många som såg det där? Han ska tvunget in och hämta Nikki, och där kommer nästa besked – Nikki har varit så förkyld idag och vi tror hon har feber. Skjut mig. 5 minuter kvar till BVC-tid, jag kan ju inte avboka det här. Och jag vet ju att Rocky spyr av huvudvärken, ingen magsjuka.

Så vi rallykör till VC, sladdar in i väntrummet, Rocky gnäller och jag är livrädd för en ny pizza. Nikki har snor i halva ansiktet, och jag undrar om jag egentligen bryr mig just nu? Jag vill bara lägga mig ner. Rocky somnar över bordet hos sköterskan, Nikki fattar inget av det sköterskan vill, och jag bara sitter där och försöker se lite käck och kry ut.

Vi kommer hem, Rocky somnar på soffan av utmattningen, jag somnar på soffan med 39.4 graders feber, Nikki är pigg som en mört och vi får höra på green color ungefär tusen gånger. Har aldrig drömt så grönt förr.

Tack som fan

Ni är underbara! Tack för allt stöd och pepp! Flera har gett råd och sagt snälla saker, det är verkligen fint. Rocky fick diagnosen Autism grad 1 och det är just det där med autism.. När jag tänker på Autism är det inte så Rocky är. Jag har känt ett par barn med autism, och dom pratade inte, var helt i sin egen värld, blev aldrig rumsrena bl.a. Idag heter mycket Autism men det är graderat istället, Aspbergers syndrom tex blir man inte diagnostiserad längre.

Rocky är smart. Han kan mycket som barn i hans ålder inte kan. Han faller på den sociala biten, och på det han inte förstår svarar han med att slåss. Det är ett stort problem.

Det var en incident med en flicka andra veckan i skolan. Han gillar den här tjejen och vill gärna vara med henne, men han vet ju inte riktigt hur han ska ta kontakt. Det blir så att dom ska gå och äta, flickan står först i kön och Rocky springer fram till henne, hon tror att Rocky tränger sig och puttar iväg honom, varpå han svarar med att ta henne runt halsen och blir arg. Han förstod ju inte varför han blev bortputtad.

Det här blir så klart en grej och Rocky blir jätteledsen efteråt och vill nu inte ens gå in i matsalen men personalen fattar och sköter det här skitsnyggt och får dom här två att prata med varann och allt är frid och fröjd. Tills… Mamman kommer dagen efter och är arg, det förstår jag. Rocky tar med det godaste flickan vet för att bjuda, och för att bjuda in, men nu vägrar flickan att prata med honom, och enligt honom sparkar hon så fort han kommer nära.

Hur förklarar jag det här för honom? Nu gör han väl ändå rätt?

Rocky är inte dum. Förklarar man varför man inte kan göra på ett visst vis köper han det. Men det kommer inte naturligt, han behöver hjälp med hur han ska bete sig.

Rocky har svårt för förändringar, har han tänkt sig att nåt ska vara på ett visst vis faller världen isär när det inte blir så. Vissa grejer han man förbereda honom på, ibland får man bakslag och migränen kommer som ett brev på posten. Han vet inte hur han ska ta kontakt med kompisar, han går in som en bulldozer och det uppskattas väldigt sällan. Men om man sätter sig hos honom och hjälper honom in i leken funkar det.

Jag vill vara tydlig med att hans diagnos inte är nån ursäkt för eventuell konflikt, men kanske kan han få nån slags förståelse för att saker ibland blir som dom blir? Han är inte elak. Vi kämpar hårt med att berätta hur man beter sig, all personal vet läget men man kan inte vara på alla ställen samtligt.

Så. Här är det. Känns ändå skönt att få berätta för er 💜