Fyrklöver

Idag har Linda och Viktor varit här. Viktor och Rocky fann varann ganska snabbt, och det vore väl fan annars, dom har ju umgåtts innan dom ens kom ut ur magen. Jag och Linda gjorde först glukosbelastningen ihop, sen i samma föräldrautbildningsgrupp och senare i mammagrupp, och vi bodde dessutom rätt nära varandra. Och hon gillar min blogg, det sätter henne högt på listan. 

Ungarna lekte, Rocky slogs kanske lite, men det var nog inte så farligt för det gick över fort. Vi åt och drack och konstaterade att dom var av samma skrot och korn.  

 Vi gick ut en runda, och jag fick börja med att samla bajs. Det är ju så när man har folk hemma, Rocky vet var det är hyfsat säkert att gå så det klarar sig. Jag letar, Linda pekar, och så går hon där och liksom petar med foten i gräsmattan. Jag får ju fråga vad hon sysslar med, för hon har ju sett mina hundar, och är tillräckligt smart för att fatta vilken storlek det är på bajskorvarna. Jo hon letar efter fyrklöver, och när jag väl frågat eskalerar detta och hon går med blicken rakt ner i gräsmattan hela tiden, och petar och flyttar grässtrån. Vi börjar diskutera det här, jag tror aldrig att jag hittat nån och hon skryter om att hon har hittat många, och både fem- och sexklöver, och DÅ, då hittar jag en! Min första, vad jag vet. Jag frågar vad man gör med den? Och man ska äta den, och önska sig nåt. In med den i flabben, och tugga tugga, för att inse, det var ännu en grej jag glömde fota. Och vi har sjukt mycket klöver i vår gräsmatta, och Linda PÅSTÅR att hon har öga för såna, men ändå hittade hon inga. Men så är hon oxå lite äldre än mig, och det är väl ingen hemlighet att ögonen blir sämre med åren. 

 Och här kommer en bild på en fyrklöver, från google, inte gaddaröd. 

Miss parabol

Jag fick hämta Vera kl 6 igår kväll. Allt hade dragit ut på tiden, och tiderna de sagt till mig innan stämde inte. Det var en vinglig Vera som kom till mig, och jag lipade. Lilla gumman. Hon hade en lite förstorad livmoder, var i den och aktiva (??) äggstockar. Operationen hade gått bra och de tyckte att hon var en väldigt trevlig hund. Då lipade jag lite till. 

Jag hade råd att lösa ut henne, och jag är jäkligt nöjd med försäkringsbolaget, de har ersatt mer än jag trodde och dessutom har jag inte behövt betala nån självrisk. Det verkar ha med att göra att vi opererade henne för mindre än 2 månader sen. Jag som aldrig brukar ha tur. 

Väl hemma hade hon bråttom in, kastade sig ur bilen och föll ihop när hon landade. Fick hjälpa henne upp och innan jag hunnit stänga grinden efter mig var hon halvvägs upp för trappan, och där hade jag nytta av min löpträning för det var bara att kuta fram och fånga henne innan hon trillade ner igen. Sen sprang hon in till Troja och var på väg att hoppa upp i soffan, men då hann jag fånga henne först och presentera biabädden istället.  

 

Och dom har inte ringt..

Dom hade nog sagt fel till mig, för när jag kom in sa dom att jag var tidig. 10 minuter tycker inte jag är så värst tidigt. Operationen skulle ske vid 13, och därmed blev jag snuvad på att vara med vid sövningen, men jag lämnade tydliga instruktioner på personlighet och hantering. 

Dom frågade om jag ville de skulle ringa när det var klart, och självklart ville jag det! Så jag har väntat på att telefonen ska ringa sen kl 14. Men fortfarande inget. Jag vet inte hur man ska tolka det?

Godmorgon. 

Hade det nu inte varit så att klockan ringt för att Rocky ska till dagis, så hade jag sovit fortfarande. Lill-strumpan sover, UTAN ATT HA VAKNAT EN ENDA GÅNG! Den lyckan. 

Jag hade kanske inte kunnat sova ändå, det är lite nervöst idag. Jag ska lämna Vera där. Jag har aldrig lämnat Vera nånstans. Jag ska faktiskt be om att få vara där tills hon sövs, sen är det ok att åka. Jag måste ha kontroll över vad dom gör mot henne, tänk om dom gapar och rycker i henne. Hon är en väldigt känslig hund, och i vanliga fall kan det räcka att en hund skäller mot henne för att hon ska kasta sig upp mot mig och gömma huvudet under min arm. Och tänk om där inte finns nån arm lika bra som min? Och så kanske dom blir arga för att hon kommer upp, folk som inte känner henne kallar det att hon hoppar, jag kallar det att få stöd och trygghet. Och ni vet hur en ”hoppande” hund behandlas va? 

Ja jag hör hur det låter. Men det är ju lite sån jag är, målar scenarion på väggen som heter duga. Själva operation är jag inte orolig för, nu vet jag ju att hon klarar att sövas, och att operera bort en livmoder är ju bara ett rutiningrepp. Bra att man är realistiskt på nåt plan iaf.  

 Vera med sin platta lekkompis. 

Onödigt?

Jag höll stenhård koll på Vera igår, tempen gick neråt och jag bestämde att jag avvaktar tills idag. Min veterinär Per i Maglehem hade svarat på mitt mail redan halv 7 imorse och meddelat att han var fullbokad, och kunde inte ta emot oss. Efter att han ringt (!) oxå bestämde vi att uppsöka veterinär direkt, och han rekommenderade evidensia i krst. 
Jag ringer in och när jag förklarat symptomen var dom lika säkra som jag, och ber mig att komma in redan kl 10. Veras temp är nere på 38 och blodet är rödare nu än igår. Får träffa en veterinär och fick förklara läget, berättade även om att hon är opererad för juvertumörer och att vi planerat ta bort livmodern 4 månader efter löp. Så bort skulle den, men inte pga av det här. Hon berättar direkt att dom inte har några operationstider kvar idag, och jag kommer att få åka till Hässleholm eller Helsingborg som de samarbetar med. Redan här börjar jag bli morsk, för om de inte hade några tider, vad skulle jag där att göra? Jag kunde lika gärna själv ringt en annan mottagning. 

Och så ville dom ta en röntgenbild för att se om det syntes. Vi röntgar och Vera är en superhund, gör som jag ber henne och bilderna blir bra direkt. Det gick på 1075:- Och tempen togs igen, 38.9 och det är ingen feber. Säger dom. Att den var nere på 38 innan, och att hon är märkbart varmare än vanligt, alldeles röd i ögonen, är helt normalt. Och nu är ju inte livmodern stor, för den är ju öppen och gojset kommer ut. Så nu vill dom ta blodprov för att kolla infektionsnivåerna. Jaha, då gör vi det, och Vera är återigen en superhund som låter dom hållas. Detta går på 2062:-

Nu visar inte dessa proverna heller nåt speciellt, men symptomen tyder ju faktiskt på livmoderinflammation, och nåt är fel det syns ju. Så dom ändrar om i tiderna för att operera Vera imorgon, på evidensia. Och nu undrar jag, var dessa proverna nödvändiga? Behövde det kosta 3000 spänn extra för att dom skulle säga att, ja okej, nåt är fel på livmodern, vi tar bort den. Eller, du, vi har faktiskt inga operationstider, så har du rätt måste du ändå åka någon annanstans, ring och se om du hittar en annan klinik. 

 Slö och blodig överallt. 

Så imorgon ska jag tillbaka för att lämna in henne för, problem med äggledare, eller slemhinnor, eller vad som helst, men vi skriver det som pyometra.  

Nu får vi hoppas att jag har råd att lösa ut henne oxå. 

Alltid är det nåt. 

Det började igår natt, kiss och bajs i hundarnas rum, men så kan det väl va. Det kanske hände nåt roligare på kvällskissen? Men sen fortsatte det hela lördagen, kiss kiss och en massa vatten gick åt. Jag var borta hela dan igår och fick informationen när jag kom hem. Jag tänkte att det finns två alternativ, urinvägsinfektion, eller hjärnsläpp hos den äldre, numera glömska Troja. Och så började ju Vera löpa i veckan och alla vet ju hur det kan svullna vid den tiden i månaden (året), och kanske därför det tryckte på. 

När jag kommer hem efter dagens uppdrag är vattenskålen tom igen, jag häller upp nytt, Vera är supertörstig och när hon står där ser jag hur det droppar ur henne. Löpblodet har nu övergått till varblandat blod. Shit.  

 Tempen ligger på 39 grader och jag står i valet och kvalet om jag ska åka in. Jag vet hur jäkla dyrt det blir att åka in både akut och helg. Vill väldigt gärna vänta tills imorgon. Det är täta tempningar som gäller nu. Livmodern ska ju bort ändå, men jag hade inte räknat med att det skulle bli såhär. 

Stor ära

Jag har kört bil idag. En bil som det bara är tre andra som får köra, den här! 

 Ett stort jäkla skepp! Brett och långt och gungigt. Kan ärligt erkänna att jag var sjukt nervös de första milen. En bil som är värd så mycket vill man inte råka repa lite. Eller köra emot en fälg osv. Och när jag hade sett denna visade han sitt nya projekt, och då höll jag fan på att smälla av! 

   En likadan men med världens finaste färg! Vita dörrsidor med rosa fluff, åh. Jag har blivit lovad att få köra den när den är klar, jag är tydligen en sån man litar på. Känns fint ✌🏼️

Födelsedag. Mamma, läs inte. 

Igår var det morfars födelsedag. Han skulle fyllt 85 år. Jag tänkte på det dagen innan, men jag slog bort det igen. Och så kom mamma på kaffe igår. Hon hade varit på kyrkogården, Mmm födelsedag, sa jag. Jag ville inte titta på henne när jag sa det för jag visste att då kommer jag garanterat att böla, hon svarar inte och jag får säga ha? och titta på henne ändå. Hon hade redan börjat lipa. Vi är ju likadana bägge två, det rinner nerför kinderna och vi låtsas att det regnar, eller är flygpiss, tills det gått över. Vet inte varför vi är såna.   Nästa lördag är det 5 år sedan han gick bort, och det gör fortfarande lika ont. Det är längesen, innan barn och allt, men det känns som det bara var ett litet tag sen. Jag visste han var dålig och drog mig för att köra dit, han kände inte igen mig sista tiden. Men så har jag en kompis som jobbar där han bodde som ringde och sa att det var dags att komma nu. Jag kunde absolut inte åka dit själv och fick min moster med mig, mamma var iväg. Och det var så jäkla jobbigt att se honom där, jag kunde inte prata med honom, så fort jag öppnade munnen bara brast det. Det gör det nu oxå kan jag säga. Men vi satt där hos honom ett tag, och han bara låg, tills vi försökte fukta hans mun och det ville han inte alls. Han hade gett upp. Jag lyckades väl säga hejdå och sen åkte vi. När moster kom hem ringde dom och sa att han lämnat oss. Precis som han väntade på att vi skulle ha varit där.  

 Sorgen blir lättare för att man inte tänker på det varje dag, men dom dagarna man tänker på det är det hemskt. Jag saknar honom skitmycket fortfarande.  

 Jag tänker på mormor oxå, men 21 år är lättare att hantera. Fast när man var 11 år var det inte lätt. Med tanke på hur mycket jag bölat under tiden jag skrivit detta inlägg, ska inte min mamma läsa det. Men du var säkert så nyfiken att du gjorde det ändå, sorry mamma. 

Varför LCHF? Långt inlägg. 

När jag berättar att jag inte äter kolhydrater, tycker folk att jag är korkad, det är ju bara att skippa fettet. Och man ska veta, att jag har inte varit nöjd med min vikt på många, många år. Och med så många års bantningsförsök har jag provat mycket, och flera, flera gånger helt utan fett. Jag har ätit mackor med bara lätta på, shaker, makaroner utan nånting, kött och potatis och grönsaker, utan sås. Och jag har inte tappat ett gram! Däremot har jag varit sjukt hungrig på kvällen, varit darrig av näringsbrist (shaker) och oerhört trött. 

När jag hade fått Rocky och vägde 77 kg ville jag desperat gå ner, jag köpte pulver som jag blandade med lättmjölk, åt nästan inget på ett par månader och tappade 4-5 kg. Sen gav jag upp och två veckor senare var jag på samma vikt igen. 

Rocky var lite mer än ett år, jag hade börjat jobba igen och nu sprang verkligheten ikapp mig. Jag var tung, det var jobbigt att böja sig ner, ont i knäna, långt till golvet. Och det jobbigaste av allt var när jag hade ätit middag på jobbet, jag tog helt slut. Jag orkade knappt stå på benen, ville bara lägga mig och sova och all inspiration att göra nåt vettigt var borta. Fick be om att stå i kassan, och där stod jag och stod bara. Ibland hängde jag oxå. 

Nånstans här började jag lägga ihop två och två. Jag mådde alltid såhär när jag ätit, kvittade om det var frukost med start och fil, eller pasta med pastasås. Ett par timmar senare var jag sjukt hungrig igen. Då kom jag till att tänka på vad Andreas, som är lastbilschaufför och därför träffar dietist regelbundet, sa om socker. Jag sa att jag inte åt socker och han förklarade vad som hände med kolhydraterna i kroppen. Alltså åt jag sjukt mycket socker, utan att egentligen veta om det. Jag börjar tänka att det är kanske det stora kolhydrat-intaget som ställer till det, av all mat jag äter tror jag det består av 80% kolhydrater. Mycket. Älskar pasta och bröd. 

Så jag bestämmer där och då att sluta med det. Äter dagens på jobbet men byter ut kolisarna mot massa sallad istället. Är inte särskilt påläst utan tar bara bort de uppenbara som pasta, ris, bröd och potatis. Köper hem broccoli i mängder att äta hemma och grönsaker. Och det dröjer inte länge förrän jag ser resultat, tror jag gick ner 4 kg på 2 veckor, och jag åt, och det var gott och jag slutade vara småsugen och skithungrig på kvällen. Energin kom som ett brev på posten och jag slutade vara så jäkla trött, slutade sova middag och började ut och röra på mig. 

När hösten kom hade jag gått ner 10 kg, och jag var så nöjd. Jag började se hälsofördelar och jag tänkte berätta lite om dom. Kan vara lite äcklig läsning så scrolla ner om du inte vill veta. Det första, magen! Hade världens sämsta mage, sket var 4-5 dag, och eftersom det var så sällan sket jag rejält, i minst en timme och jag hade så jäkla ont. Och det kom nästan alltid när jag var själv på jobbet. Chefen var så trött på mig och tyckte jag skulle gå till doktorn. Efter det här sket jag varje morgon och hade inte ont längre. Sen har vi mensvärken, första dan var alltid så jobbig och varje gång undrade jag om det var maginfluensa eller mensvärk. Alltså kom det från båda hållen.. Det är oxå helt borta och det enda jag känner nu är att jag faktiskt är lite småsugen på gottis dagarna innan. Sen har vi sömnen, hade alltid svårt att somna på kvällen och oftast vaknade jag på natten med nån slags ångestkänsla och låg vaken nån timme. Sen var det omöjligt att vakna på morgonen. Nu somnar jag lätt, sover hela natten och vaknar innan klockan ringer. Inte före barnen dock.. Men ibland faller jag tillbaka och kränger en påse godis eller chips och då vaknar jag så på natten, och är vaken och sen bakfyllekänsla på morgonen. Sen har vi storleken på magen, jag har jobbat i affär, och jag vet inte hur många gånger jag blivit gratulerad av kunder. Inte så kul. Men nu är inte min mage svullen längre, förutom när jag faller tillbaka. Det finns säkert många fler fördelar, men när man inte har problem längre glömmer man liksom. 

Så här är jag nu, 5 kg kvar efter graviditet, men nu är det inte ur bantningssyfte jag äter såhär, jag mår så jäkla bra! Jag äter inte längre enligt en diet, utan det har blivit mitt sätt att leva. Och så har jag levt sen april -13. Jag har läst på ganska mycket om vad man ska och inte ska äta, jag väger mig varje dag och har på så sätt lärt känna min kropp bra. Jag blir lite provocerad när folk stolt berättar att de inte äter socker längre, jag vet ju bättre.. Och när man berättar att man har dom problemen jag skrev om innan, undrar jag varför man absolut inte vill lyssna på min historia. Sen tror jag på att vi är olika uppbyggda och lchf inte passar alla, men ge det en chans, och gör inte så stor grej av det, ta bara bort det uppenbara och ät fett, naturligt fett. Jag kommer aldrig nånsin äta lätta och margarin igen. Fettet gör dig mätt, istället för bukfyllnad av spannmål. 

Är det något du undrar? Jag svarar gärna. 

Ändrade planer

Idag skulle vi åkt och hälsat på Carolina och hennes barn. Carolina och jag var ju typ plastsyskon för en herrans massa år sen, och sen dess har vi bara setts i affären. Varje gång säger vi att vi måste ses, men sen kommer vi ingenstans. Nu hade vi bestämt idag men hon fick lite oväntat besök och nu har vi bestämt nästa fredag istället. Det ska bli kul. 

Eftersom det blev inställt frågade jag Rocky om han ville åka till dagis istället, men det ville han inte. Han ville åka till Emil. Jag sa att Emil skulle till dagis och dom kunde leka där, han fick stora ögon men kontrade med att dom kunde leka när Emil slutat istället. 

De sista veckorna har Rocky inte alls velat vara på dagis. Det går bra tills vi stannar utanför, sen vill han inte ens gå ur bilen. Jag lirkar så vi kommer ut och väl inne på dagis blir han som ett plåster, och jag får inte åka. Jag lämnar honom gråtande varje dag. Jag har suttit kvar med honom i nästan en timme, varit med på samlingen, börjat leken, eller låtit någon ta honom. Det blir samma varje gång. Och det dröjer bara några minuter sen jag gått tills det är bra och han är glad hela dagen. Driver han med mig? 

Jaja, vi är hemma om nån är sugen på kaffe!