Inga stjärnor på apoteket

Aska var hos veterinären i tisdags och jag fick recept till båda hundarna. Jag åker vidare till ”mitt” apotek för att hämta ut medicinerna. Blir ni förvånade om det inte fanns hemma?

Nähä du, säger hon, vart vill du åka? Jag föreslår en annan medicin som dom kanske har hemma och hon ifrågasätter mig direkt, men det är väl inte exakt samma sak? Nä det är det inte, men det jag ska behandla tar båda. Hon ignorerar mig. Ska jag kolla i Tollarp? Nej det behöver du inte, svarar jag. Jag kommer ändå inte hinna köra iväg för att hämta dom. Hon ignorerar mig igen. Det finns fåtal i Tollarp, några fler i Åhus, inga i brösarp och det finns i Kristianstad. Sen tittar hon på mig. Jag tittar tillbaka. Det suckas, jag kan förresten beställa. Ja tack.

Idag, två dagar senare får jag sms om att grejerna kommit. Jag skyndar mig från jobbet för att kunna hämta innan jag ska hämta ungarna, det borde man väl klara på 10 minuter? Svaret är: Nej det kan man ej.

Det går så otroligt långsamt där nere. Jag kan verkligen inte förstå varför det (alltid) ska ta sån jäkla tid. Nu är jag redan 5 minuter sen till dagis/fritan och tro fan att det var fel medicin. Det var ju inte tantens fel men jag kom liksom ihåg hur det var för 2 dagar sen och fick nån slags utbrott där. Jag avslutade med att jag kör till stan i alla fall. Det har jag tid med på söndag..

Jag kommer också ihåg för 7 år sedan (jag har bra minne ibland) när jag trodde jag var gravid. Jag behövde ett gravtest och jag hade lite ågren för att åka dit, i fall nån skulle höra liksom. Jag kom på snilleblixten att skriva vad jag behövde på ett papper, så det gjorde jag. I kön till apoteket träffade jag nån jag känner och jag kände mig rätt nöjd med min fiffighet. Tills jag kommer fram till luckan med min lilla vita handskrivna lapp. Gravtest. Jaha vad har du här, vad står det här, hon tittar länge och väl, menar du GRAVIDITETSTEST?! Mmm. Jag gör ju det. Smidigt.

Här blir det inte många stjärnor på recensionen.

Att dejta mig

Jag har nästan varit ledig idag. Hade tid på habiliteringen för uppföljning på lekobservationen vid 11. Jag hade tagit ledigt från 10 och såg fram emot en dag all by my self.

Det körde ihop sig på jobbet och jag lyckas bli 20 minuter sen till hab.. Dom stod nästan och väntade på mig i dörren haha. Vi kom inte fram till så mycket mer än att dom ska komma till skolan nu och hjälpa till, och det är där hjälpen behövs! Jag känner att vi funkar ganska bra hemma nu, men i skolan är det så mycket konflikter. Han beter sig illa när han känner för det, och sen är det ju svårt att komma tillbaka till det ”snälla”. Har han precis varit sur och otrevlig kan man inte bara vända på myntet och tro att alla ska vara glada på en igen, för att man själv känner sig på bra humör. Han har mycket att lära, och jag hoppas han kan få lära rätt med hjälp.

Sen åkte jag faktiskt till C4 shopping! Fattar ni?! Bara jag! Nåväl, det fanns en viss tidspress med veterinärbesök inbokat, men ändå. Jag sprang igenom hur många affärer som helst, märk väl – sprang igenom. Jag har skitdålig på att gå i affärer faktiskt, men det var kul att vara där. Jag gick förbi ett sushiställe och senare ett buffeställe, sen såg jag New Yorker. Beredd att springa genom den affären också men där fanns ju grejer jag fastnade för. Det fanns flera snygga jackor, och tröjor! Jag som precis letade i min garderob efter en tröja, och hittade inte en enda! Jag kom ut med 3 nya och hela 293:- fattigare.

Nu var klockan nästan ett och jag kände att jag var tvungen att äta just här. Skulle det bli sushi eller buffé? Jag hittade sushistället och kollade menyn och sen skulle jag kolla vad som fanns på buffén. Jag var helt säker på att det låg på höger sida, lite längre fram. Och jag gick och jag gick, gick förbi samma saker som sist och snart är jag framme hos sushi igen. Jag blir sjukt irriterad på mitt eget lokalsinne som kan svika mig på detta viset.

Det var rätt mysigt ändå, att ha dejt med sig själv. Jag kunde tänka på vad jag ville, det var ganska tyst och maten var god. Den enda som inte var riktigt bra var att den tog slut för fort.

Nu är jag klar och ska hem, gissa vad som är typ 10 meter fram, och på höger sida? Just det ja, buffén. Det är inte bara fel på mitt lokalsinne – utan även mina ögon. Och eventuellt mitt luktsinne.

Lite trött och lite hjärtögon-emoji

Kommer ni ihåg för sådär två år sen, jag fick typ 30 ägg av en kvinna utanför Tomelilla och mer än hälften av dom var gröna ägg. Jag ville så gärna ha höns som värpte gröna ägg.

Jag fick fram en massa höns i detta kläcket, Rhode island bla och en massa blandraser. Riktigt roliga höns och tuppar, och så började dom värpa.. Och det var så förbannat spännande att gå till hönshuset och se vad det kommit för ägg. Men dom där gröna jag så gärna ville ha lös med sin frånvaro. Jag åkte tillbaka och fick nya gröna ägg, bara gröna ägg denna gången!Denna gången hände nåt och kläcket blev inte så bra som jag hoppats på, men 6 kycklingar blev det i alla fall. Jag har läst att den gröna genen ska vara dominant och jag tänkte att saken är biff. Men så blev det så att 4 av dom 6 var tuppar.. så dom fick vandra vidare och jag åkte nån annanstans och hämtade ännu flera ägg. Det kläcktes bara två i det kläcket och under tiden dom växer upp börjar mina två hönor värpa! Vita ägg.. och den ena kycklingen dog och den som blev kvar var så klart en tupp. Otur va?

I år har allt oxå varit otur. Min fine Appenzeller tupp blev ilsken och gick på ungarna här hemma så jag tog några ägg, kläckte dom och slog skallen av tupphelvetet (inte jag då..) och väntade mig att av 8 kycklingar borde där bli nån tupp eftersom det var det enda jag fått fram förut. Dom växte och blev större och jag kläckte fram kycklingar till nån annan. Mina kycklingar var lite stygga mot dom nya så jag satte dom i bur i källaren, som jag brukar göra när dom blir äldre. Dom är några jäklar på att skita ner. Dagen efter är alla kycklingar borta! Antagligen nån strykarkatt som hälsat på och dragit dom stackarna genom gallret. Skit!

Nu har jag varken tupphelvete eller avkomma. Jag hittar en annons på svarta appenzeller-ägg och även annons på creme legbar och araucuna som båda värper gröna/blåa ägg, så dom köper jag hem. Jag betalar rätt mycket pengar på den där omeletten. Av 8 appiz ägg är där 2 befruktade.. och det blev en stackars kyckling av dom. Och av 12 grön/blå ägg blev det 4 kycklingar. Nu hoppas jag verkligen på att den där appenzellerkycklingen är en tupp, och att det inte är så många tuppar av dom andra.

Det blev inte riktigt som jag ville, för appizen var en höna! Så jag är fortfarande utan tupp, men jag fick 3 hönor av dom andra! Och nu har dom börjat värpa, och så länge jag velat det här. Det har varit så mycket bry med dom här hönsen i sommar, det har ruvats till både höger och vänster. Det låg tre hönor på samma ägg, och under tiden la dom andra hönorna ägg uppepå dom där. Det var sån soppa och till slut fick jag ta ut min lilla dvärghöna så åtminstone hon fick vara i fred. Hon fick en flock kycklingar och när dom var en vecka fick hon börja gå ut med dom. Då kom skatorna och åt upp dom. Hon la sig igen och nu väntade jag nästan 4 veckor innan hon fick gå ut. Jag hade kompostgaller runt hönshuset men dom smet emellan och det försvann en lite då och då.

Det blir tre stycken kvar och dom växer och blir större än henne. Då kom en hök och tog henne. Jag blir trött. Idag är där en kyckling kvar. En TUPP!

Helgen

Vi har kämpat skitlänge med att få ordning i det här huset. Vi började direkt efter köp med att vi skulle byta tak. Lånade pengar direkt och köpte hem plåt och det skulle bli så jäkla enkelt. Det var enkelt att slänga ner gamla takpannor och sätta upp läkt, men att få upp rak takplåt på ett hus från 1935 var allt annat än lätt och vi bara sket i allt. Det stod så i nåt år, tills vi hade sparat tillräckligt med pengar för att hyra in nån att lägga tak. På vår skorsten står det ”Polen 2006”.

Sen rullade det på, toaletten -07, köket -08 -09 och sen småpill. Det gamla köket stod kvar rätt länge, men sen blev jag gravid och nu behövde man nånstans att ha ett köksbord. Vi blev färdiga med den delen 30 okt 2011 och då var jag jättenöjd. Ja, då tyckte jag om det där. Tyckte det var snyggt med svart där på panelen, och det skulle ändå bli ljust av det nästan vita golvet och vita väggar.

Sen kom dagen jag fick värkar. Det var ett helvete, och jag fick fram och tillbaka i köket. Man kan ju tänka sig hur jag ont jag hade om jag berättar att 4 klinkerplattor släppte när jag gick på dom.

Sen började det lilla barnet dagis. Mitt i vintern. Jag tvättade hans overall för första gången, hängde den på torkställningen i köket, och VEM kunde tro att den skulle droppa vatten på mitt nästan vita golv och fördärva golvet på kuppen? Inte jag i alla fall.

Jag har stört mig på dom här golven sen dess men vi har ändå inte kunnat komma överens om vad vi ska ha för golv. Klinker känns ju mest praktiskt i kök, och att lägga nytt parkett i köksdelen känns rätt lönlöst för samma sak lär ju hända igen. Jag sökte på linoleum-golv, för det kändes som en bra grej och då fick jag reda på att man nu uppdaterat det till vinylgolv, och det ska dessutom vara nästintill vattentätt.

Morgan kändes väl inte helt med på idén.. förrän i fredagskväll, ”bauhaus har öppet till 20 ikväll!” Så vi drog, och på vägen dit bestämde vi att vi skulle köra samma golv i båda delarna. Vaknade full av energi i lördagen, gjorde rent hos kaninerna, sen hönsen, fortsatte in och rev upp golvet i köksdelen, drog ner lister och sent på kvällen började vi lägga nytt golv.

Det blev helt fel och vi fick riva upp allt på söndagsmorgonen. Men vi började få till det till slut och när vi kommer till kyl och frys inser vi att golvet kommer inte att räcka.. en ny runda till bauhaus och senare på kvällen var allt klart. Och det blev så bra! Ljust och mjukt.

Men vet ni? Sen passade inga lister och socklar längre.. eller diskmaskinen ens. Små projekt kan bli stora så fort. Morgan har legat i idag och han hade en överraskning med.. Vi har blivit med taklister! Det har vi inte haft sen varken köket eller köksdelen fixades.

Kaosartad dag

Jag är så himla glad att jag berättade för er! Jag har fått så mycket stöd, och massor med ”inside information” som hjälper oss den dagen vi känner vi behöver ställa krav. Jag vet mer vad vi har för rättigheter pga det här, jag har mest gått och tänkt att jag har skyldigheter.

Jag är inte helt vän med tanken på att kalla till föräldramöte och berätta läget, för jag vill inte sätta mer stämpel på honom än han redan har. Jag anser det finnas fler i klassen som kanske skulle behöva ett vakande öga, men är det bara Rocky det pratas om är det lätt han får skulden även om han inte borde fått det. Idag hade det skett en incident, där Rocky och en annan pojke lekte. Det började gå vilt till och dom började springa, och pojken ramlar över nåt och skadar sitt ben. Personalen hade sett alltihop och det handlade helt och hållet om lek. Där började jag fundera – hade jag berättat om hans svårigheter, hade han fått skulden för att vara dum direkt? Det är kanske bara jag som är paranoid, men så funkar min hjärna. Meckade om en lampa, eller ett hamsterhjul till katten?

Natten till måndag vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i halsen. Jag får sånt ibland och det brukar gå över i höjd med morgonkaffet, men jag drack mitt kaffe och kände mig faktiskt inte alls bra. Jag kom till jobbet och insåg att jag hade dragit på mig feber också. Det börjar alltid med att jag fryser, hjärnan skvalpar omkring i skallen, sen börjar huden på benen göra ont och sen gör höfterna ont. Känner igen det för väl.

Ingen kunde komma in och jobba med så kort varsel så jag fick nån pilla av chefen och sen körde vi på. Det gick rätt bra ändå och vid 14 ville dom skicka hem mig. Det var ju inte så mycket lönt då jag hade tid för Nikki 15:30 på BVC – en tid som har tagit ett halvår att få pga att jag inte bara kan släppa allt och köra dit. Skittidigt eller skitsent säger jag alltid. Så jag höll mig på jobbet till 15 och sen skulle jag hämta Rocky. Jag hittade inte honom först och det berodde på att han hade blivit trött och ville vila.

Jag kom in på fritids och får reda på att han hade ont i huvudet. Han är helt vit i skallen och supersvettig, det är nu det gäller att handla snabbt så jag tar hans grejer och ungen över axeln och sen skyndar jag allt jag kan därifrån, men hinner bara ut på parkeringen där han börjar hosta och sen kommer spyorna.

Där står vi, jag helt matt och slut i kroppen, med en Rocky över axeln där jag samtidigt INTE känner för att bli spydd på. Jag undrar hur många som såg det där? Han ska tvunget in och hämta Nikki, och där kommer nästa besked – Nikki har varit så förkyld idag och vi tror hon har feber. Skjut mig. 5 minuter kvar till BVC-tid, jag kan ju inte avboka det här. Och jag vet ju att Rocky spyr av huvudvärken, ingen magsjuka.

Så vi rallykör till VC, sladdar in i väntrummet, Rocky gnäller och jag är livrädd för en ny pizza. Nikki har snor i halva ansiktet, och jag undrar om jag egentligen bryr mig just nu? Jag vill bara lägga mig ner. Rocky somnar över bordet hos sköterskan, Nikki fattar inget av det sköterskan vill, och jag bara sitter där och försöker se lite käck och kry ut.

Vi kommer hem, Rocky somnar på soffan av utmattningen, jag somnar på soffan med 39.4 graders feber, Nikki är pigg som en mört och vi får höra på green color ungefär tusen gånger. Har aldrig drömt så grönt förr.

Tack som fan

Ni är underbara! Tack för allt stöd och pepp! Flera har gett råd och sagt snälla saker, det är verkligen fint. Rocky fick diagnosen Autism grad 1 och det är just det där med autism.. När jag tänker på Autism är det inte så Rocky är. Jag har känt ett par barn med autism, och dom pratade inte, var helt i sin egen värld, blev aldrig rumsrena bl.a. Idag heter mycket Autism men det är graderat istället, Aspbergers syndrom tex blir man inte diagnostiserad längre.

Rocky är smart. Han kan mycket som barn i hans ålder inte kan. Han faller på den sociala biten, och på det han inte förstår svarar han med att slåss. Det är ett stort problem.

Det var en incident med en flicka andra veckan i skolan. Han gillar den här tjejen och vill gärna vara med henne, men han vet ju inte riktigt hur han ska ta kontakt. Det blir så att dom ska gå och äta, flickan står först i kön och Rocky springer fram till henne, hon tror att Rocky tränger sig och puttar iväg honom, varpå han svarar med att ta henne runt halsen och blir arg. Han förstod ju inte varför han blev bortputtad.

Det här blir så klart en grej och Rocky blir jätteledsen efteråt och vill nu inte ens gå in i matsalen men personalen fattar och sköter det här skitsnyggt och får dom här två att prata med varann och allt är frid och fröjd. Tills… Mamman kommer dagen efter och är arg, det förstår jag. Rocky tar med det godaste flickan vet för att bjuda, och för att bjuda in, men nu vägrar flickan att prata med honom, och enligt honom sparkar hon så fort han kommer nära.

Hur förklarar jag det här för honom? Nu gör han väl ändå rätt?

Rocky är inte dum. Förklarar man varför man inte kan göra på ett visst vis köper han det. Men det kommer inte naturligt, han behöver hjälp med hur han ska bete sig.

Rocky har svårt för förändringar, har han tänkt sig att nåt ska vara på ett visst vis faller världen isär när det inte blir så. Vissa grejer han man förbereda honom på, ibland får man bakslag och migränen kommer som ett brev på posten. Han vet inte hur han ska ta kontakt med kompisar, han går in som en bulldozer och det uppskattas väldigt sällan. Men om man sätter sig hos honom och hjälper honom in i leken funkar det.

Jag vill vara tydlig med att hans diagnos inte är nån ursäkt för eventuell konflikt, men kanske kan han få nån slags förståelse för att saker ibland blir som dom blir? Han är inte elak. Vi kämpar hårt med att berätta hur man beter sig, all personal vet läget men man kan inte vara på alla ställen samtligt.

Så. Här är det. Känns ändå skönt att få berätta för er 💜

En diagnos

Rocky fick en diagnos i våras. Och allt blev väldigt konstigt.

Jag, som oftast är väldigt öppen och frispråkig, utan filter skulle somliga säga, visste inte hur jag skulle (ska) förhålla mig till detta.

Jag skäms inte. Det är inget vi kan hjälpa, och diagnosen kan hjälpa honom att bli förstådd. Det är bra att vi kommit så här långt. Men jag har nästan inte sagt det till nån.

Jag har tydligen nån slags spärr ändå.

Jag har skrivit om att det har varit jobbigt men på nåt vis har det varit på skoj, inte allvar, och nu blev det på allvar. Jag hade rätt i att nåt inte stämde. Fastän jag kanske sa det för att dumma mig lite egentligen.

På ett vis vill jag berätta för hela världen om honom, i hopp om att man ska förstå honom och inte bara säga att han är en jobbig unge. På ett annat vis vill jag inte berätta för nån. Det är jobbigt. Jag vill inte prata om det. Jag orkar inte förklara. Och jag vill inte ha det som en ursäkt för hans beteende ”jamen han har ju en diagnos”.

Hans skolstart blev nästan som jag trodde. Inte så bra. Telefonsamtal hem. Blängande föräldrar.

Vi har kommit till habiliteringen nu. Jag var på möte idag och jag kände mig ändå stark, och fick ur mig hur jag tror han skulle kunna få hjälp. Pratade med skolan igår och det känns bra.

Jag läser min text och ser bara jag jag jag, men det handlar bara om Rocky Rocky Rocky. Jag vill att han ska kunna funka i klassen, och på rasterna, må bra, kunna samspela med kompisar, inte bli missförstådd, vara glad, vara barn.

Så glad i dig

Aska. Hon är perfekt. Perfekt för mig.

Jag är så glad i henne för att hon inte jagar mina andra djur. För att hon är nöjd med att vara där vi är. För att hon är preciiis lagom stor. För hennes tålamod. För att hon är glad. För hennes personlighet. För att hon är snygg. Jag har haft en hund som bet en kattunge i huvudet en gång. Den dog. Jag har haft 4 hundar samtligt som vägde 110 kg tillsammans, jag skulle inte ha en suck att hålla emot om dom skulle få för sig att dra iväg. Aska är så liten att till och med Rocky kan hålla i kopplet, och jag kan ta henne under armen och gå iväg. Men hon är inte så liten att man inte skulle se henne och trampa på henne.

Jag har haft hundar som hela tiden sökt sig längre och längre iväg, skogen skulle utforskas och ett tag när Troja var liten var hon alltid skitig för hon badade i kärret. Aska är nöjd med att vara hos oss i trädgården. Det sitter kvar och plötsligt är jag av med henne, men då står hon oftast på trappan och vill in för hon är av med mig också.

Hon har ett fantastiskt tålamod med barnen, och Rocky ”tränar” henne i att äta godis (?) och så lär han henne att komma in när han kallar, och det gör hon. Hon går ofta själv upp till barnen i deras rum, slickar dom lite i ansiktet och sen kommer hon ner igen. Bästa platsen när barnen äter

Jag känner mig färdig med dom här lite ”svårare” hundarna. Jag hinner inte träna lika mycket längre, jag orkar inte slita i tunga hundar och så är det så mycket billigare att ha en liten ☺️ Men vem vet, när ungarna är större kanske det kommer en Vera igen. Just nu är staffordshire bullterrier min ras i alla fall 💜

Alla dessa fynd

Vi var på en så bra loppis i helgen. Och vi loppade loss, som bara den.

På en loppis ska det vara billigt, om de nu inte är nåt som är värt mycket eller kanske i nyskick? På vissa loppisar verkar inte säljarna fatta det, utan här tas det nästan överpriser trots alla besökare är på väg hem, klockan är mycket och det är dags att slänga skiten till tippen. Man vill ha 50 pix för en gammal kanna utan lock, vägrar ta 30 och istället slängs alltihop i en container.

Men så var det inte i Everöd, här skulle grejerna bort så man slapp slänga.

Och som jag fyndade. Jag hittade en fin tavla med rosor på. Den kostade 20 och jag tackade och sa nej tack. ”-10:- då?” Fynd! Sen hittade jag en gammal köttkvarn från Husqvarna, nr 8 till och med, som jag fick ge en tia för. Jag hittade nån slags kruka på fot, en maffig sak som jag inte vet vad jag ska ha till? Men jag kan nog komma på nåt – även den en tia.

Jag letar efter gamla böcker för jag har nån idé om att jag ska kunna hitta fina bilder eller illustrationer som jag kan rama in. Det går inte så bra så nu skulle jag mest ha nåt. Och det blev Den heliga skrift från 1896, Lund i bilder från 1921 och en nothistoria Beethoven Fidelio okänt årtal, och för dessa fick jag ge 20:- Jag kan berätta att dom kostade rätt mycket mer på tradera.. Den där boken om Lund har fina bilder, egentligen såna jag ville ha, men vad ska jag med Lund till?

Sen började vi väl dra oss hemåt, vi hade egentligen span på ett par grejer till som vi skulle se om dom var kvar, men det glömdes bort när vi kom till möblerna. Jag såg ett gammalt skåp precis när vi gick in, men dom brukar säljas rätt så direkt (i Önneköp var alla gamla möbler sålda inom 15 minuter) men det stod kvar när vi dit. Jag letade efter såld lappen men kunde inte se nån. En säljare kom fram och ville att jag skulle köpa det här skåpet, nja, jag var väl inte helt pigg på det utan att låta nån bestämma över mig, och så var den ju rätt trög i låset och så var det ju.. ”Det är rea nu!” Sa säljaren. Jag tittade på honom, ”20:-!” Ta det! Sa mamma.

Så jag stoppade nyckeln i fickan så ingen skulle sno den (…) och sen gick säljaren på, ”nåt mer ni vill ha? Här är ett annat skåp!” Nu gick mamma igång, och det var ju märkligt att vi inte såg det skåpet alls innan? Ett gammalt vitrinskåp typ. Och sen hade mamma köpt ett skåp sen innan, och hur skulle vi få hem detta?

Vi hämtade släp, kontakten passade inte i bilen konstigt nog, fick låna annan bil och iväg! Det var precis vi fick plats med allt på släpet, och sen kom nästa tanke? Var ska vi ställa skåpen?

Nåväl, ett skåp kunde vi ta in nånstans men två skåp (inkl mitt) står kvar på släpet.. Jag är inte helt säker på hur jag ska lösa logistiken runt det här.. Men det är ett fint skåp, och billigt!