Kategori: Valpen

Oj vad betuttad jag är i den här lilla valpen redan. Hon är helt underbar! (Påminn mig om detta när hon är mitt i sin könsmognad)

Jag och Rocky körde till Staffanstorp igår kväll, vi var så pepp båda två. Vi hälsade på lilla stumpan och sen satte vi oss och skrev papper. Tänk att detta är den första hunden jag har med skk-stamtavla. Vi hade bestämt att jag skulle swisha betalningen på plats, och det var väl bara den kvar. Så jag öppnar appen, knappar in summan och trycker på godkänn. Du har redan uppnått maxgräns för denna veckan. Whaaat? Visste ni ens att det fanns en gräns? Så jag loggar in på internetbanken, och där hittar jag att maxbeloppet är inställt på 3000:-, lätt ändrat tycker jag och klickar i ett annat belopp. Den här åtgärden kräver utökad användning för internetbanken. Va fasen alltså. Jag frågar om jag kan sätta in pengarna på hennes konto istället, och när jag ska göra det kräver det utökad användning att lägga till ny mottagare. Jag känner mig som en skurk där, en sån som åker och hämtar valpar och drar en historia om att banken ligger nere och drar utan att ge några pengar. Jag var säker på att jag skulle få åka hem utan valp. Men hon var snäll och lät mig ta henne med mig hem ändå. Jag betalde direkt när jag kom hem!

Jag har skaffat en bur att ha i bilen, och eftersom Morgan inte kunde följa med pga gnällig Nikki tänkte jag att lilla valpis skulle få åka hem i buren. Jag kom 100 meter sen tjöt hon där bak. Efter 1 kilometer fick jag stanna för jag trodde hon fastnat i nåt. När jag kört fel första gången fick jag stanna på en parkering och ta ut henne från buren. Nu skulle hon åka på golvet istället men det var inte lätt att få henne att stanna där heller. Det tog mig säkert en kvart att hitta ut från Staffanstorp för jag hade stängt av gps:en, nu trodde jag att jag skulle klara det, men koncentrationen var inte på topp, om man säger som så. 

Vid veberöd somnade lill-stumpan i mitt knä och där låg hon tills vi intog Gaddaröd. 

Här hemma travade hon in som hon bott här alltid. Sa hej till katten som fick en jätterumpa, och vidare till Troja som vände ryggen till, henne kunde hon inte lura med sin gullighet. 

Natten har varit hård, för hon var tvungen att sova i sängen.. Tvärs över min hals, och med vissa bett. Men inget kiss på hela natten. Tur det va..

Nikki blev så kär när hon träffade henne i morse, och jag är helt trött efter att ha vaktat henne hela dan. Det ska kramas, gosas och helst bäras så jag måste passa hela tiden. Jag dammsög och då satte sig valpen i Nikkis knä, och där tyckte hon att hon skulle sitta hela tiden. 

Vi har börjat klicka in, och försökt välja henne med att man kan sova själv, inte bara på mig. Och ni märker kanske vad jag kallar henne? Jag tänkte Aska men det känns inte helt bra i munnen. 

Det känns konstigt utan Vera, men jag vet nu vem det var som hittade på hyss här. Maten ligger kvar på bordet fastän vi gått därifrån, kattlådan är orörd, och det här var väl inget hyss men ingen står i vägen var man än ska. Det var hon specialist på, alltid framför mig, och det spelade ingen roll om jag skulle gå och pinka eller dammsuga under henne. Hon borde haft en skylt som det stod oflyttbar på.  

Den där fredagen för två veckor sen, när jag åkte till djursjukhuset för att få reda på vad som var fel, och få medicinen för det, och allt skulle vara bra igen? Det var den värsta dan. Jag var inte alls inställd på att få det besked jag fick, och det är nog varit den dagen jag skulle haft körhjälp. I fredags när jag ringde djursjukhuset sa dom till mig att jag behövde nån med mig som kunde köra. 

Jag känner att jag gjorde vad jag kunde göra, och det är jag glad för. Både för hennes skull – att hon fick en chans, och för min egen skull. Jag fick faktiskt två veckor på mig att ställa in mig på att det inte skulle gå, och jag kunde själv se och ta beslutet om när det var dags. Och så som hon var för två veckor sen, ville jag inte avliva henne fastän prognosen såg illa ut, hon var ju pigg och glad, och kändes inte alls nära döden. 

Men nu fick jag det här beskedet och jag insåg att jag är snart helt utan hund. Troja fyllde 10 för några dagar sen, och hon har haft problem med lederna länge. Hon ser ut som en gammal hund med utväxter både här och där. Jag har bestämt att hon får vara med så länge hon kan gå, äter och är glad. Hon fattas promenader men vi får ta lite mental stimulans istället. 

Jag gick in på blocket. Jag scrollade igenom alla annonserna och insåg att jag har inte ändrats alls, det enda som tilltalar mig är muskelhundar. Jag sparade ett par annonser, en på blå amstaff och en på staffe. Men jag ringde aldrig. Det kändes inte sådär klockrent. 

Jag hade gillat en sida på Facebook för ett tag sedan och i onsdags dök det upp bilder på valpar i flödet. Det var staffar, och det är rasen som ligger högst upp på önskelistan, och så var alla blåa, också högst upp. Jag hade inte sett dessa hundarna på blocket och tänkte att dom var säkert sålda allihop. Men jag chansade och frågade om det fanns nån kvar. Jag fick svar om att det fanns en tik kvar som såldes med bibehållen avelsrätt och jag kunde höra av mig om jag var intresserad. Och det var jag ju. 

Jag och Morgan pratade om detta fram och tillbaka, och i fredags efter jobbet bestämde vi oss för att tacka ja ❤ Jag meddelade uppfödaren och en timme senare blir Vera så sjuk att jag får åka iväg akut. 

Det känns skönt att ha nånting att se fram emot istället för att älta detta jobbiga som varit, något jag gärna gör. Om tre veckor kommer denna fantastiska blåa, namnlösa, flicka hem till oss. Måtte tiden gå snabbt.