Kategori: Running Life

Kuligheter och äckligheter

Idag blev det av att vi åkte till Carolina. Vilket ställe de bodde på! Ett stuteri där man födde upp travhästar, och gården alltså. Shit vilken gård, och vilket stall. Så förbannat flott. Vi hade mycket att ta igen och vi pratade och pratade, det tog aldrig slut på samtalsämnen och jag kom inte därifrån förrän klockan var över tre. Hennes flickor är 1,5 år och 2 månader, så imponerad över hur hon pallar, här gnäller jag och min unge är ändå så stor att han kan göra mycket själv. 

Åtalet är väckt idag mot pedofilen. Handlingarna kom ut snabbt och jag var tvungen att kartlägga och stämma av mot hur han har varit på vårt dagis. Och det är så sjukt, ett barn ska ha blivit våldtaget tre gånger under en vecka, och det är den veckan han var på vårt dagis. En tvååring. Det är så sjukt, det känns så overkligt. Jag mår illa, är förbannad och känner mig så uppgiven. Hur kan en människa göra såhär? Hur kan man göra det tre gånger utan att det märks? Det är så många känslor just nu att jag vet inte var jag ska ta vägen. Stackars föräldrar, och stackars, stackars barn. Vi är så många som tänker på er 💜

Fyrklöver

Idag har Linda och Viktor varit här. Viktor och Rocky fann varann ganska snabbt, och det vore väl fan annars, dom har ju umgåtts innan dom ens kom ut ur magen. Jag och Linda gjorde först glukosbelastningen ihop, sen i samma föräldrautbildningsgrupp och senare i mammagrupp, och vi bodde dessutom rätt nära varandra. Och hon gillar min blogg, det sätter henne högt på listan. 

Ungarna lekte, Rocky slogs kanske lite, men det var nog inte så farligt för det gick över fort. Vi åt och drack och konstaterade att dom var av samma skrot och korn.  

 Vi gick ut en runda, och jag fick börja med att samla bajs. Det är ju så när man har folk hemma, Rocky vet var det är hyfsat säkert att gå så det klarar sig. Jag letar, Linda pekar, och så går hon där och liksom petar med foten i gräsmattan. Jag får ju fråga vad hon sysslar med, för hon har ju sett mina hundar, och är tillräckligt smart för att fatta vilken storlek det är på bajskorvarna. Jo hon letar efter fyrklöver, och när jag väl frågat eskalerar detta och hon går med blicken rakt ner i gräsmattan hela tiden, och petar och flyttar grässtrån. Vi börjar diskutera det här, jag tror aldrig att jag hittat nån och hon skryter om att hon har hittat många, och både fem- och sexklöver, och DÅ, då hittar jag en! Min första, vad jag vet. Jag frågar vad man gör med den? Och man ska äta den, och önska sig nåt. In med den i flabben, och tugga tugga, för att inse, det var ännu en grej jag glömde fota. Och vi har sjukt mycket klöver i vår gräsmatta, och Linda PÅSTÅR att hon har öga för såna, men ändå hittade hon inga. Men så är hon oxå lite äldre än mig, och det är väl ingen hemlighet att ögonen blir sämre med åren. 

 Och här kommer en bild på en fyrklöver, från google, inte gaddaröd. 

Stor ära

Jag har kört bil idag. En bil som det bara är tre andra som får köra, den här! 

 Ett stort jäkla skepp! Brett och långt och gungigt. Kan ärligt erkänna att jag var sjukt nervös de första milen. En bil som är värd så mycket vill man inte råka repa lite. Eller köra emot en fälg osv. Och när jag hade sett denna visade han sitt nya projekt, och då höll jag fan på att smälla av! 

   En likadan men med världens finaste färg! Vita dörrsidor med rosa fluff, åh. Jag har blivit lovad att få köra den när den är klar, jag är tydligen en sån man litar på. Känns fint ✌🏼️

Födelsedag. Mamma, läs inte. 

Igår var det morfars födelsedag. Han skulle fyllt 85 år. Jag tänkte på det dagen innan, men jag slog bort det igen. Och så kom mamma på kaffe igår. Hon hade varit på kyrkogården, Mmm födelsedag, sa jag. Jag ville inte titta på henne när jag sa det för jag visste att då kommer jag garanterat att böla, hon svarar inte och jag får säga ha? och titta på henne ändå. Hon hade redan börjat lipa. Vi är ju likadana bägge två, det rinner nerför kinderna och vi låtsas att det regnar, eller är flygpiss, tills det gått över. Vet inte varför vi är såna.   Nästa lördag är det 5 år sedan han gick bort, och det gör fortfarande lika ont. Det är längesen, innan barn och allt, men det känns som det bara var ett litet tag sen. Jag visste han var dålig och drog mig för att köra dit, han kände inte igen mig sista tiden. Men så har jag en kompis som jobbar där han bodde som ringde och sa att det var dags att komma nu. Jag kunde absolut inte åka dit själv och fick min moster med mig, mamma var iväg. Och det var så jäkla jobbigt att se honom där, jag kunde inte prata med honom, så fort jag öppnade munnen bara brast det. Det gör det nu oxå kan jag säga. Men vi satt där hos honom ett tag, och han bara låg, tills vi försökte fukta hans mun och det ville han inte alls. Han hade gett upp. Jag lyckades väl säga hejdå och sen åkte vi. När moster kom hem ringde dom och sa att han lämnat oss. Precis som han väntade på att vi skulle ha varit där.  

 Sorgen blir lättare för att man inte tänker på det varje dag, men dom dagarna man tänker på det är det hemskt. Jag saknar honom skitmycket fortfarande.  

 Jag tänker på mormor oxå, men 21 år är lättare att hantera. Fast när man var 11 år var det inte lätt. Med tanke på hur mycket jag bölat under tiden jag skrivit detta inlägg, ska inte min mamma läsa det. Men du var säkert så nyfiken att du gjorde det ändå, sorry mamma. 

Ändrade planer

Idag skulle vi åkt och hälsat på Carolina och hennes barn. Carolina och jag var ju typ plastsyskon för en herrans massa år sen, och sen dess har vi bara setts i affären. Varje gång säger vi att vi måste ses, men sen kommer vi ingenstans. Nu hade vi bestämt idag men hon fick lite oväntat besök och nu har vi bestämt nästa fredag istället. Det ska bli kul. 

Eftersom det blev inställt frågade jag Rocky om han ville åka till dagis istället, men det ville han inte. Han ville åka till Emil. Jag sa att Emil skulle till dagis och dom kunde leka där, han fick stora ögon men kontrade med att dom kunde leka när Emil slutat istället. 

De sista veckorna har Rocky inte alls velat vara på dagis. Det går bra tills vi stannar utanför, sen vill han inte ens gå ur bilen. Jag lirkar så vi kommer ut och väl inne på dagis blir han som ett plåster, och jag får inte åka. Jag lämnar honom gråtande varje dag. Jag har suttit kvar med honom i nästan en timme, varit med på samlingen, börjat leken, eller låtit någon ta honom. Det blir samma varje gång. Och det dröjer bara några minuter sen jag gått tills det är bra och han är glad hela dagen. Driver han med mig? 

Jaja, vi är hemma om nån är sugen på kaffe!

Röda trattar

Tandläkarbesök som gick bra till slut, duktig tjej som hade hand om oss. Lirkade ganska länge innan Rocky släppte och öppnade munnen för räkning och målning. Det bästa var att målningen gjorde att han slapp borsta tänderna ikväll. 

Föräldramöte ikväll och jag vet inte om jag blev klokare. För mig är det självklart att man inte lämnar en nerskiten unge. Och det är självklart att man måste ha ett ställe att ringa in vikarier från. Och att jag inte vill ha videofilming i skötrummet. Men jag undrar varför man inte kan vara lite tillmötesgående till oroliga föräldrar, och istället slå det ifrån sig med, valet är ditt, du behöver inte lämna. Den som gav svar på tal där imponerar. Eller ja, jag fick ändå ut en del, just om det här med pedofilen, eller tänket runt det. Ibland snöar man in helt och är inte realistisk. Jag ser från fler håll nu. 

Och så var det sopptajm. Mamma var så snäll och gav mig svamparna hon plockat oxå, hon hade mycket över från igår ändå. Så nu sitter jag här med mitt rödvin, skulle precis slå över till bonde söker fru, men hade helt fel på tiden, och min efterlängtade svampsoppa. Life is good.  

 

Tandis 

Det här är Nikki. Nikki äter bara flaska, allt annat är ointressant. Men nu ska gröten serveras i vinglas för där finns det minsann intresse!

 Imorgon ska Rocky till tandläkaren, det kan bli en upplevelse. Förra gången vi var där gick det inte så bra, tandläkaren var från Thailand eller nåt och jag förstod inte många ord av vad hon sa, och inte Rocky heller. Men det är längesen nu och hon har förhoppningsvis hunnit träna lite. Annars får jag skylla på vatten i örat. Och hoppas att inte Rocky säger ha? hela tiden. 

Nu är det nära

Det blev kaffe, gåstolslån och ”jag älskar din blogg” hos Linda imorse. Det är skitkul när folk faktiskt berättar att dom gillar det dom läser, och det ger mig både motivation och inspiration att fortsätta skriva. Det pratades om en officiell Facebook-sida med min blogg, men jag tror inte jag är riktigt där än, haha. Men en officiell Running life sida hade kanske varit en ide? Är man rädd att missa nåt kan man ju både följa bloggen via e-post eller bloglovin. Fråga mig hur om ni vill. 

Nikki somnade i bilen på väg hem så vi tog en extrarunda. Första stoppet blev hos Izzie som numera är ensamhund, R.I.P Tage, och vi passade på att träna lite. Sitt med frisignal, sitt kvar, följsamhet och fot. Hon var riktigt samlad idag och gapade nästan inte alls. Sen stannade vi till i skogen för att inventera svamparna, och dom är på gång. Nån hade redan plockat men om en vecka eller nåt kan man ta en tur. Men då ska man inte ha en sovande och potentiellt hungrig bebis i bilen. Bärsele here we come.