Kategori: Min förstfödde

Imorse lämnade vi Nikki på dagis – alldeles själv utan oss. Rocky hade en enda hälsning in eftersom han absolut inte ville in mer på dagis än nödvändigt, och det var till Petra; trösta Nikki om hon är ledsen. Han bryr sig om sin syster i alla fall. Vi körde vidare mot staden för att hämta ut hans glasögon. Vägen från parkeringen vidare in mot affärerna var inte lätt, och här hade jag kunnat dra en lång radänga exakt om hur det var, men nu gör jag inte det eftersom man tydligen vill läsa om när allt går perfekt, så nu har vi kommit till Lilla torg. Där hittade vi stenbumlingsdjur som Rocky efter många akrobatiska övningar kom upp på. Vidare mot glasögonaffären, glad i hågen tar han på sina nya glasögon och får dom inställda till sina öron osv. Han tar ett par på direkt och han tyckte själv att han såg bra. Jag tog försäkring på båda paren och det är nog tur. Han ska helst ha ett par på huvudet och ett par på näsan, sen lägger han dom bara nånstans. Är inte helt säker på att det kommer vara han som kvaddar första paret. 

Vi gick vidare mot Kinarestaurangen Woping för att jag har lite ångest över att det kommer inte hända att man spontankör till stan för att äta. Som tur var hade dom pommes på buffén och det är ju det bästa Rocky vet. Pommes, minivårullar och paprika var vad man kunde finna på hans tallrik. På min var det en röra av precis allt, och när jag ätit upp den röran gick jag på sushin. Efter en stor tallrik röror och typ 10 bitar sushi kom dom och tog min tallrik, vilken pik alltså. Nu har jag ätit hela månadens kolhydratranson. Jag var väl på gång att ge mig iväg för jag hade lovat Rocky glass efter maten, men så såg jag att det ingick glass till efterrätt. Vilken tur! Sen kom det in friterad banan så då hämtade jag en tallrik till. Äta är väl det jag kan. Sen åkte vi och hämtade Nikki, och hon blev inte ens glad att se mig. 

Och ja just det, jag hade ju också en tid för undersökning. Jag var inställd på att jag skulle komma hem ännu fattigare på pengar, men rikare på syn och eventuellt se smart ut. 345:- fattigare för synundersökningen och träff med optikern senare, fick jag beskedet att man kunde inte rekommendera mig att skaffa glasögon för dom tyckte att min syn var för bra. Så ni som gör er roliga över att jag ser dåligt kan hoppa upp på fingret jag håller upp just nu, och rotera. 

Vi kom faktiskt upp i tid idag och det var inte alls lika negativt att åka till sjukhuset som det skulle verka igår. Vi lämnade av Nikki och kom till CSK i god tid. Jag lotsade Rocky till hissarna för att sen läsa på lappen och inse att vi skulle inte alls åka hiss, utan ögonkliniken låg på entréplan. Han brukar bli blyg på nya platser men idag var han väldigt framåt, skaffade en ny kompis och drog världens historier för dennes mamma. Sen blev vi inkallade och jag har väl knappt sett på maken över vilken stress det var. Läkaren var ju himla rolig och så, men det skulle gå i 190 och såklart vägrade han ju göra som läkaren sa. Man skulle ju titta in i en maskin som läste av ögonen och för att få detta till att bli mindre läskigt tittade jag in i maskinen och Rocky fick titta på skärmen. ”-titta, din mamma har astigmatism”. Jag skrek ”VA” rakt ut. Jodå, morsan här har ett brytningsfel som hon inte hade en aning om!

Vi fick ögonen avlästa till slut och sen fick han göra massa grejer till i ett annat rum. Ögonen samarbetade bra sa dom, och det var inga andra problem. Han fick droppar i ögonen och sen skulle han få titta i maskinen igen. Under tiden dropparna verkade passade vi på att ta den där hissturen, ändå upp till våning 12. Där letade vi efter ett fönster att titta ut genom och precis när vi hittat ett kom det en personal som visade ut oss på balkongen. Jag mådde skit, men Rocky tyckte det var fräckt.  

 Sen gick vi till caféet och Rocky åt en fralla och drack sugrörsdricka. Det blev läskigare och läskigare att titta på honom, värsta pupillerna ever.  

 Nu var det inga problem att titta i maskinen och vi fick med oss ett recept på hur glasögonen skulle vara. Men innan vi fick gå skulle vi träffa nån överläkare som skulle se om det är detta som orsakat hans huvudvärk. Svaret är nej. Jag får väl ringa BVC igen nu när ögonläkaren sagt att synen och hans huvudvärk inte hänger ihop. Nu var vi färdiga och jag tyckte att det var lika bra att köra inom optikern innan vi körde hem, och det gick riktigt bra. Rocky valde två par glasögon som vi gillade och han ville inte alls lämna kvar dom där. Han ville ha glasögon nu! Men han får snällt vänta två veckor, och samtidigt som dom är klara ska jag faktiskt göra en undersökning..   

   
Vi stannade till på Max så vi fick lite mat i magen innan vi åkte hem, deras chili-cheese burgare är inte alls lika god som burger kings. Men det var mysigt med kvalitetstid tillsammans. 

Idag har specialpedagogen Anna varit på förskolan och ”övervakat” oss. Rocky var gladare än vanligt och gjorde saker som han annars dissar. Sen kom verkligheten ifatt oss och han bröt ihop för att jag bad honom gå och kissa innan de skulle gå till biblioteket. Det var en helt annan sak idag och jag upplevde att han mest var tvärtemot, och inte genuint ledsen som jag annars upplevt. Specialpedagogen bestämde att det blev inget bibliotek för Rocky utan han fick gå ut istället, för det var vad de andra barnen skulle göra. Det kändes skönt att hon kom och tog ett beslut som jag sen kunde följa. Det var tårar och skrik, han hade inte tiiiid att kissa och när han kissat ville han absolut inte ha 1) överdragsbyxor 2) jacka 3) solglasögon. Och eftersom någon tagit beslutet åt mig kändes det så mycket lättare att fullfölja, på med kläderna sen går vi ut. 
Väl ute bestämde vi att Anna och jag skulle gå in och prata, ensamma, och då fick pedagogerna ta honom hur ledsen han än var, och vi lovade att komma tillbaka. Anna bekräftade det jag kände innan, han spelar på mina känslor. Han blir ledsen och då stannar jag. Så planen är att han blir ledig resten av veckan, får en liten paus liksom, och sen när Nikki skolas in så är han där samtidigt som henne. Vi ska vara tydliga med att jag kommer tillbaka igen och vi pratade om att pyssla ihop en klocka som kan visa honom vilken tid jag kommer tillbaka. Ett bildspel som visar hur dagen kommer se ut ska också kunna hjälpa. Nyckelordet är tydlighet – det blir som vi säger. Jag fick också beröm av Anna, hon tyckte att jag var väldigt pedagogisk och att jag skulle ha en stor eloge för det. Det var visst inte många föräldrar som pratade så med sina barn. Och vet ni hur mycket jag behövde höra det? Man tvivlar på sig själv hela tiden som förälder och vet aldrig om man gör rätt, och särskilt inte när det dyker upp såna här problem eller när folk kritiserar ens föräldraskap. Jag gör säkert inte rätt i alla situationer men det kändes bra att man gör nåt rätt. 

När vi kom ut på gården igen var han i full gång med att leka. Jag fick kalla på honom för att han skulle se att jag var tillbaka, och jag fick en kram sen var det bra. Tidigare har han hållit i mitt ben och vägrat släppa. Vi lekte allihop i sandlådan tills det var dags att gå in och äta. Då var maten äcklig och jag kände igen min Rocky igen.. När vi ätit och barnen skulle sova städade jag och Rocky undan, och han var så duktig. Han hämtade sopkvast och torkade borden, sen gick han och lekte i väntan på att ett par kompisar skulle komma ut från vilan. Men det bästa med den här dagen var nog att det var JAG som undrade om vi skulle åka hem nu. 

Kanske har vi gjort rätt i att låta det här ta tid, eller så behövde vi bara att nån bestämde åt oss. I vilket fall som känns det bra just nu, och på onsdag har vi läkartid på ögonkliniken så får vi se om det också är nåt som kan hjälpa honom. Tänk om han går med huvudvärk hela dagarna?  

 

Hela veckan har jag varit med Rocky på dagis. Vi hade utflykt till skogen, lek på gården osv. Det går bra så länge jag är där, även om det mest pratas om att vi ska åka hem. Idag lämnade jag iväg Nikki så att vi kunde vara där utan att hon blev trött och gnällig, och idag är väl enda dagen jag känner att det är lite framsteg. Han är som ett litet plåster på mig och kan inte ens gå och ta på sig jackan i hallen utan att bli ledsen och komma tillbaka till mig. Men idag gick han faktiskt iväg med en av fröknarna och hämtade mat utan att be mig följa med. 

Vi har pratat med specialpedagogen idag och hon ska komma igen på måndag. Hon ska övervaka verksamheten och sen ska hon och jag gå iväg och prata. Bävar redan för att gå iväg. Och på måndag måste Nikki följa med. Har jag tur går det att få henne att sova där. Jag hoppas kunna få lite tips och råd inför hur jag, och personalen, ska bemöta honom när han blir så ledsen. Man tröstar ju och berättar att man inte ska lämna honom, men jag vet inte om det är rätt väg att gå, det är bara den som känns rätt just nu. Och jag har dragit lite i barnpsykologen via BVC för att kanske kunna få ett hum om varför. Och så har vi tid hos ögonspecialisten nästa måndag idag. Nikkis första inskolningsdag 

Vi drar i alla trådar känner jag, kan man bara få tag i ett litet halmstrå så kanske man kan bygga därifrån. Man vill ju bara att ens barn ska ha det bra. Hade det bara varit var som helst annars hade man kunnat gett honom tid, men nu är problemet på ett ställe där han kommer tillbringa halva sina dagar, och det finns inga andra alternativ. Jag hade verkligen behövt den där lottovinsten nu. Då hade han sluppit dagis tills han själv velat åka dit och leka.  

 

Det hände ju nåt på dagis för ett par veckor sedan. Rocky fick vad jag tror, ett litet anfall av migrän. Personalen skötte det precis som man ska göra och lät honom gå och lägga sig, och när han vaknade var allt över. Men efter det här blev det problem. Han ”flippade ur” och var allt annat än glad, skrek, grät och sa tvärt nej till att gå ut. Vi åkte till doktorn och fick veta att han är väldigt ljuskänslig och tänkte att där var problemet. 

Sen var han ledig i en hel massa dagar, 9 för att vara exakt och första dagen efter ledigheten var i fredags. Vi hade en mysig morgon och allt var bra, tills jag sa att vi skulle borsta tänderna innan dagis. Han blev helt hysterisk, bara grät och ville inte alls dit och här kommer ju mitt första dilemma – hur hanterar jag det här? Jag kan låta honom stanna hemma men lär jag honom då att om man skriker lite slipper man? Och tvingar jag honom känns det som ett otroligt svek då jag inte alls upplever att det här är nån slags trots eller tvärtemot beteende. Så jag lovade honom att jag skulle stanna hos honom, och min förhoppning var att det skulle släppa efter en stund. Det gjorde det inte. 

Han satt i mitt knä hela tiden och ville bara att vi skulle åka hem igen, men jag försökte vara lite ”hård” där och sa att jag inte tänkte åka hem förrän han lekt med någon och haft kul. Det kändes som min plan funkade men han är lika lömsk som jag och kom tillbaka efter 3 minuters lek, ”nu har jag lekt, kan vi åka hem nu?” Vi satt där i en timme och sen åkte vi hem allihop igen, och bestämde att vi skulle göra likadant på måndagen. Måndagen gick bra, inga problem att få honom till bilen eller in på dagis, jag hade ju lovat stanna hos honom. Han lekte lite med Louise utan att jag ”tvingade” honom, men sen skulle barnen gå ut och då var det inte kul längre. Jimmy försökte på alla möjliga vis att få honom att släppa mig men det var omöjligt. Men han kom överens med Jimmy om att imorgon skulle han vara på dagis själv. 

Detta pratade han om hela måndagskvällen, han var stolt och berättade för både Morgan och Jörgen att imorgon skulle han vara på dagis utan sin mamma! Jag var noga där på morgonen om att inte göra nån grej av det här, utan allt var som vanligt och jag sa inte ens att vi skulle till dagis, han tog själv upp det genom att fråga om han kunde få ha min telefon i bilen när vi körde till dagis – självklart kände jag. När vi kommer fram tvekar han lite när han ska gå ut ur bilen och frågar om jag kan stanna hos honom en liten stund, och visst kan jag det. Det kanske var dumt för han klamrar sig fast i mitt knä och vägrar gå därifrån men jag låter honom vara och sen känner jag att han börjar skaka lite. Och då är det precis som att han kommer på att jag SKA ju gå nån gång, och så blir han ledsen igen och vill inte att jag lämnar honom. Jag lyckas få honom på andra tankar och lovar stanna på samlingen (Nikki gör ett superintryck och drar av en stor tuss hår på både Rocky och Louise) och sen går vi ut. Han börjar leka och jag ser min chans att gå men han blir jätteledsen direkt jag säger att jag ska gå. Både jag och Jimmy pratar med honom och bestämmer att han ska bara vara där över maten, sen hämtar jag honom innan vilan igen. Han blir inte hysterisk efter mig eller springer efter, men han är ledsen hos Jimmy när jag går. Han hade varit ledsen en stund efter jag gått, men han kunde tänka sig att få ha sin kudde så skulle han sluta gråta och när han fått den var allt bra. Han åt, hjälpte till och Jimmy sa att idag var den gamla glada Rocky tillbaka. 

Jag frågar honom varför han inte vill vara på dagis och det är alla möjliga anledningar, det gör ont i ögonen, han är rädd för snickarna, han kommer sakna sin mamma, det är inte så kul där, han fryser, han vill inte sova där. Jag själv har också tusen anledningar, är det ögonen, är det för att jag ska börja jobba snart, är det för att där är en ny förskollärare, är det för att den förra fick en bebis? Jag vet ingenting, och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Ska jag sitta där med honom och stötta så gott jag kan, ska jag lämna honom skrikande och svika honom, ska jag låta honom slippa gå dit tills Nikki ska skolas in och skola in båda på nytt? 

Det gör så ont i mig att se honom sån och jag vill bara få fram varför så jag kan hjälpa honom. Och samtidigt blir jag så otroligt stressad över det här eftersom jag snart börjar jobba. Tänk om det här inte gått över tills dess, då har jag inget val än att lämna honom gråtande.  

 

Då har jag och Rocky träffat doktorn idag. Han gjorde andra saker än sköterskan, då gjorde vi ett syntest, nu lös han i Rockys ögon med en lampa och det tyckte Rocky gjorde ont. Mest i vänster öga vilket är samma öga som sköterskan fick till att han såg sämre på. Jag har inte tänkt på det så, alla kisar ju när man tänder en lampa i ett mörkt rum, och han verkar inte tycka det är jobbigt när vi har tänt. Men det här var rätt uppenbart och i slutet kunde han knappt ha ögonen öppna alls. Sen när doktorn tände i taket igen tog det lång tid innan han kunde titta normalt igen. Doktorn sa att lampan skulle inte göra så ont och att Rocky var väldigt ljuskänslig. Och med tanke på vad jag berättat trodde han att det var ögonmigrän. Så jag åkte hem och googlade men jag blev faktiskt inte så klok på det. 

Så nu ska vi vänta på en tid på ögon på CSK och eftersom det är typ 6 veckor sedan remissen blev skickad från början, börjar jag bli otålig och ringer dit. Gissa vad? Den har inte kommit in. Så det har varit ett väldigt ringande idag för att leta efter den här remissen och den ska bli skickad idag igen. Och denna gången blir det två, en från sköterskorna (BVC-sköterska 2 fyllde på förra veckan) och en från doktorn. 

 Så det enda vi gör nu är att vänta. Och har solglasögon på.