Varenda år hittar jag på nåt nytt jobb, som nu går under benämningen evighetsjobb.
För ett år sen, eller två, skulle jag fixa den lilla biten mellan staketet och vägen, som var full av ogräs. Jag höll på i flera veckor bara med att skyffla bort Moss/gräs/ogräs-svålen, och när jag var klar med det kunde jag börja om för då hade det växt upp nytt ogräs. Jag störde mig på dom här kommunklipparna som klipper dikena, varför kunde dom aldrig klippa hos mig? Nåväl, nu skulle det bli blommor och fint.
Jag planterade en sån där marktäckande växt, som är grön hela vintern. Den stal jag hos mamma och jag vet att den växer som ogräs, men inte här så klart. Sen körde jag runt och grävde upp lupiner. Det är ju ett jäkligt snyggt ogräs och det får gärna ta sig här. I fjol tog dom sig och blommade så fint. Vet ni vad som hände då? Jo, då kom kommunklipparen, och körde över dom med sin förbannade gräsklippararm!
Nånstans inom mig finns en trädgårdsnisse, och han vill komma ut! Jag har tidigare haft krig mot nässlor – jag förlorade. Och jag kämpar mot kirskål, men dom har jag inte ett lika ont öga till.
Årets evighetsjobb står mot maskrosor i gräsmattan. Detta uppkom av att JAG klippte gräset i lördags, sjukt stolt över mig själv. I söndags när jag gick ut för att titta på min fantastiska nyklippta gräsmatta, blev jag sjukligt störd över att maskrosorna växt minst 2 centimeter över natten. Då insåg jag att årets jobb är en perfekt gräsmatta. Eller så nöjer jag mig med en utan maskrosor.
Fyra spannar senare, och 2 kvm gräsmatta förstår jag vad jag gett mig in på. Nu matar jag även hönsen med maskrosor och önskar att dom ska se det som en kulinask upplevelse och ENDAST äta sådana när dom får gå fritt. Och med det menar att maskrosor är godare än det jag har i trädgårdslandet. Hepp. 