Walk run die

Det här med motion är så mycket lättare när Morgan är hemma. Idag drog jag och Vera gåendes mot byn, när Morgan fixade med barnen. Skönt att gå utan vagn, dessutom kände jag mig full av energi.
Det hände nåt under graviditeten som gör att jag känner mig ostabil, jag måste liksom koncentrera mig för att gå rakt, benen svingar iväg, och allting hoppar (?).
Men som sagt, mot byn! Det är nerförsbacke typ hela vägen och när jag svängde in på grusvägen fick jag sånt flow att jag började springa. Hepp hepp, Vera springer snyggt bredvid och jag försöker pressa mig, liiiite till. Går och springer om vartannat tills vi kommer på asfalt igen. När vi kommer fram brinner huvudet på mig, och Vera, den tönten som jag måste asa efter mig på slutet, har ju hållt igen så pass att hon inte ens flåsar.

Ett par timmar senare känner jag att jag har väldigt ont i höfterna och jag spekulerar i om det kan va så efter graviditeten? Är man liksom lite svag i fogarna eller nåt? Och om det är så, ska jag träna på för att stärka eller lugna ner för att läka? Nån som vet?

Och på eftermiddan drog vi på studiebesök på Yangtorp, coolt! Jag la ut ett album på Facebook, 120 bilder lyckades jag ta med mobilen. Det är ett otroligt bygge det där. Tänk att få en sån vision, och sen förverkliga det oxå! Och att man bor så nära och aldrig sett det, men nu kan jag bocka det från min lista.

I kläm.

Det var alltid samma visa, varje år vi skulle gå skoljoggen i skolan. Man envisas med att gå hela den där milen, upp förbi liften, in på höjarödsvägen, förbi lökaröd och så svängde man in i skogen för att ta nerförsbacken. Och alltid, varenda jäkla gång lägger det sig en bajskorv på tvären och det gör jäkligt ont och känns rätt så obekvämt. Jag kommer så väl ihåg det, den behöver inte komma ut men ska ligga där mellan tarm och ringmuskel och vara riktigt dryg.

Efter jobbet idag skulle jag och Heléne ut och gå, men hon avbokade. Jag ville gå ändå. Bestämde mig för att gå hem till mamma eftersom vi ändå skulle fira henne idag. Det var kallt och regnade men ut skulle jag med regnställ och allt. Känner ganska snabbt att jag har massor av energi och det går inte fort nog, så nästa nerförsbacke börjar jag springa, och gissa vad?! DET SITTER EN TOLLE PÅ TVÄREN!!
Åh, jag blir tokig. Går, tollen åker tillbaka, springer, tollen hoppar på. I höjd med saxamöllan överväger jag starkt att försöka få ut den där lille gynnaren, men ångrar mig för jag vill ju ändå ha en bra tid. Kan meddela att sista biten var sjukt kämpig.


Nu då? Jo, huvudvärk och gynnaren ligger stadigt på samma position. Gud vad jag längtar till kaffet imorgon bitti!