Kategori: Motion

Mitt nya motiverade liv. Nu ska jag träna och springa. Vi fick ett gym-kort genom jobbet innan, men det kom precis när jag blivit gravid så peppen på det var väl inte direkt maxad. Och det gällde ett år så det tåget har gått nu. 

Imorgon är planen att köra ett pass windsor pilates när Rocky är på dagis, det kräver viss ommöblering av leksakshuset men det får man väl också se som träning. Känner nån för att vara med kan vi inte vara här… Det är ett bra pass som stärker både höft- och magmuskulaturen och det är precis vad jag behöver nu. Jag kan inte komma ihåg att jag var så slapp efter Rocky, fast å andra sidan låg jag mest på soffan och käkade praliner när han var 9 månader. 

 Och så ska jag skärpa mig igen med mitt ätande, har blivit mycket ”unnande” nu. Fast det får bli efter tisdag, har en plan för en viss buffé den dagen. 

Så var det min tur att berätta om mina mål för 2016, det kan du läsa om här. Är du med mig?   

Jag blev helt dissad idag när jag frågade om nån ville ut och gå. Om man var rädd för vädret, eller mig ska/vill jag inte spekulera i, men det är tur att man har en mamma som ställer upp i alla väder, och hon var dessutom inte svårövertalad. Det blev rundan som brukar sluta på 8 km, men på den här nya telefonen var autopaus inställt och vi tappade flera hundra meter.  

 När vi kom hem tjöt pannan efter pellets, och den var minsann slut. Tur att det kom ny ikväll. Den pallen har jag nu burit in och känner mig härligt trött i kroppen. Det blir ju ett bra träningspass med att lyfta x säckar som väger x kilo. Ja, jag har ingen aning. Googlade precis och hela pallen väger 832 kilo. Men det är ett jäkla bärande, upp och ner från släpen, och sen ska det ju ner i källaren och det är fem trappsteg, och sen en bit till innan jag är framme där det ska ligga. Morgan brukar sköta det där men när jag går och gnäller om att jag aldrig hinner träna borde jag va tacksam över att träningen faktiskt kommer hem till mig (OBS, mina egna ord). Typ 7 gånger om året.. 

Det blir ett glas vin ikväll, och fläsksvålar för jag är inne i nån jäkla snacks-på-kvällen period. Imorgon är Rocky hemma från dagis och jag frågade honom vad han ville hitta på, och han ville kolla på youtube. Kul. 

Morgan var hemma redan vid 15 idag, trött var han också och slängde sig på soffan. Då snörade jag på mig springskorna och det var nästan med hejarop jag gav mig iväg. Jag är rädd att jag tappat allt jag byggt upp under sommaren, så därför valde jag en lite längre runda och jag tänkte hålla ut HELA vägen. 

Planen var att springa en runda jag brukade gå när Rocky var bebis, den ska vara nästan 5 km lång, och klarar jag den är jag på G igen. Och jag börjar springa, och fasen, jag har ingen ork. Redan mellan 500m till 1 km känner jag för att ge upp, och inte har jag nåt att se fram emot heller för efter 1.2 km kommer det en lång uppförsbacke med grova stenar och skit. Men på nåt sätt klarar jag att komma upp och springer fortfarande när jag kommer upp på toppen. Nu kommer nästa grej, 1 km sträcka med tät granskog och vildsvinen har bökat överallt. Men det är kanske en bra grej ändå, för nu koncentrerar jag mig på att klappa händerna, skrika wooooooaaaa, och sick-sacka mellan grenar som hänger ut på vägen. Sen en lång och brant uppförsbacke till, och sen går det nerför.  Ett tag där kände jag faktiskt att benen gick av sig själv, inte fort, och det var nerför, men det gick av sig själv. Sen blev det geggigt på vägen och så tappade jag mitt flow igen. 

Det var perfekt väder att springa i, fuktigt och lite duggregn, men inte så man blev alldeles för blöt. Bra musik i öronen. Jag var verkligen helt färdig när jag kom hem och stannade runkepär, och jag ljuger om jag inte säger att jag blev besviken när distansen slutade på 3.15 km. Bara. Men det är en backig runda, jobbigt underlag, och jag sprang hela tiden. Inga stopp, inga pauser. En gång till denna veckan så är jag nöjd.  

   

Linnea önskade få läsa om hur det går med löpningen. Och det går inte särskilt bra ska jag säga. De sista veckorna har jag bara kommit ut en gång i veckan. Denna noll. 

Det är årstiden som ställer till det för mig. Morgan är ute och grejar tills kl är 20 på kvällen och då har jag lagt Rocky och kan ge mig ut när han kommer hem. Men nu är det mörkt, och jag är mörkrädd. Jag har kört ner till byn nån kväll, men då blir det plötsligt ett mycket större projekt, än att bara ge sig ut 20-30 minuter. 

Förra veckan kom Tobbe för att dricka kaffe, klockan var bara 18, och då tyckte jag att jag kunde passa på. Men av nån anledning blev det sura miner, man skulle tvunget veta var nån jäkla sladd var just då, som jag då inte kom ihåg.. Och så började Nikki skrika men det var ingen som tog henne. När jag väl kom utanför dörren var jag så stressad och hade tappat allt. Jag bestämde mig för att springa 1 km istället så snabbt jag kunde. 

Det var kul att göra nåt sånt en gång, det dröjde en kvart innan mina lungor lugnat ner sig så jag kunde andas utan att det gjorde ont igen. Jag fick en bra tid och ett bra adrenalin-påslag. 

Jag vill inte tappa allt jag byggt upp, men vi måste ha lite synkning här hemma. Eller barnvakt.  

 

Sen Linda lyckades springa en mil, utan nån träning typ, har det skickats en massa snaps på lopp. Hon tror alltså på fullt allvar att en sån som jag skulle klara det. Jag har kollat på bilderna, sen försvann dom. Höhö.

Alltså ett lopp. Det är stort. Tre kilometer är vad jag klarar, och det går inte ens snabbt. Men så hade Sofie lagt upp den här bilden.  

 Och här måste jag erkänna att jag blev lite sugen. Lite mindre än en mil hade varit önskvärt men man kan inte få allt. Det som är så bra med det här loppet är att jag känner till trakterna lite. Skiter det sig kan jag nog hitta hem. Eller lotsa nån till var jag ska hämtas. 

Jo’rå, lite sugen är jag allt. Kan jag verkligen klara det?

  Vi hann inte långt förrän vi hittade det här.  
   Jag som alltid trott att man behövt åka till fjällen i norr för att plocka lingon, men det räckte visst med fjällen i mossen. Redan här kunde vi klura ut att tiden inte skulle bli bra.  
 Lingon överallt! 

 Och håriga små larver. 

     
 Broar, rester av en kvarn, ett stenhus med ett djupt hål i marken där nån kunnat ligga begravd, och ett hus mitt i ingenstans. Det var en jäkligt fin sträcka, för att inte säga vacker. Jag kunde tagit ännu fler bilder, men jag lät mamma fota nåt.  

 Vi har haft en mysig dag, och det var en förbannad tur att jag inte tog nåt barn med oss, inte barnvagnsvänligt ALLS på sina ställen. Känner ni för att gå en fin runda? Jag kan rekommendera denna!