Jag behöver skapa en ny kategori här på bloggen. Den får heta nåt i stil med ”arga chefen” eller ”bossen har talat”. Vi har sagt att vi borde skriva en bok om allt han säger, men så vitt jag vet har ingen ens börjat skriva på den här boken.
Han är hård min chef, men det är ordning och reda, han säger till om nåt är fel. Ibland är han lite väl petig, men i gengäld vet man att inget är halvdant. På nåt vis är det lättare att jobba om man har press på sig att saker och ting ska vara på ett visst vis, och man släpper inget och tänker att, ”äsch det får bli som det blir”. Allt har en plan.
Jag har hört honom gapa och skrika, men det är aldrig för att vara elak utan hela tiden för att man ska förbättras. Men visst, första veckan jag var där och skulle göra en blandssallad till en catering (med hans höga mått, ingen sketen sallad, tomat, gurka där) jag visste varken hur mycket, hur fint och jag fick inte fråga, jag fick nån slags panikattack där och bara började böla, det tog aldrig slut. Men jag lärde mig nåt i alla fall. Nu kan jag göra en blandssallad som nästan håller hans mått. En gång hade dom bönor på salladsbordet. Jag tyckte dom såg för äckliga ut så jag frågade om dom verkligen skulle se ut sådär? Han kallade på min kollega, och när hon kom fram, slängde han bönorna i bordet och skrek ”varsågod, här är din middag”. Hon la aldrig ut fula bönor på salladen igen. Och en gång skulle vi ha en fest, vi planerade hela dagen med dukning och viner och 5 minuter innan gästerna kom frågade min kollega vad dom skulle äta. Det skulle hon aldrig ha gjort, chefen blev högröd i ansiktet och jag undrar om det inte flög lite bestick också. Både hon och jag lärde oss att fråga i god tid om det inte stod uppskrivet nånstans. En gång hade han catering hela morgonen och jag fick förbereda vad vi skulle ha som dagens. Han hade massa åsikter om hur mycket jag gjorde, och hur jag gjorde det. När klockan slog servering tog han av sin kockmössa och sa: så kul det ska bli i serveringen idag. Sen gick han. Där stod jag med 50 kilo fläskfilé som skulle skivas, och såklart kom det jättemycket folk också den dan. Han stod i kassan och ville säkert bara att jag skulle skrika på hjälp, men det gjorde jag inte. Jag höll ut hela rusningen, maten räckte och min plan funkade. Mitt självförtroende höjdes en bit och det var hans plan för dagen.
Det händer grejer hela tiden, det är inte så kul när man är ”mitt i”, men en stund senare är det förlåtet och man skrattar, och pratar om att skriva upp det i den där boken. Han skulle nog kunna skriva en bok om oss också.




Imorgon går jag tillbaka till jobbet som planerat. Idag har jag min sista dag som föräldraledig. Jag ska strax gå ut med kycklingarna på gräsmattan, för sista gången. Jag har beställt en värmelampa så dom ska få flytta ut i boden när den kommer, helt ärligt är jag lite trött på att ha dom i köket nu. Dom släpper allt fjun nu så det är överallt, och så sprätter dom ut allt ur buren nu när de lärt sig det.
Vi måste prata lite mer om mina djur också. Fasen vad jag tycker det är skoj. Vi kan börja med pärlhönsen. Morgan har läst på ganska mycket om dom och deras beteende, och en av sakerna han läst är att dom ska vara rätt svåra att få att värpa. De kommer ju från Afrika och kräver värme, sen regn, och värme igen, sen sätter dom igång och värper. Mina har nog har det riktigt bra hos Veronica för igår la dom två ägg, och idag har det kommit ett. Jag sa att kläckaren skulle få vila nu men det tar jag tillbaka. Har dom nu lagt ägg ska jag minsann se om jag kan få pärliga kycklingar (som ser ut som vildsvinsbebisar). Och sen kan jag berätta om vår ankfamilj som kommer till kärret varje år, nu har kommit upp och lagt sig bredvid vår damm. Dom drar såklart när jag släpper ut hundarna men dom är ända framme nu! Jag tror dom blev kompisar med pärlhönsen. Tänk om dom också får bebisar, oj oj. 






