Emma Persson

Min favorit högtid

Påsken är den bästa högtiden. Jag firar att sommaren kommer snart, och allt är så färgglatt. Jag gillar ju färg. Påskriset slår ut, jag har ingen pollenallergi (thank you lord) maten är god, och det är fan ta mig bara bara underbart.

Denna påsken – not so much. Min hjärna funkar inte alls och jag känner mig så stressad inombords. Vera dog. Hon dog.

Jag kan inte fatta det. Det var Troja som skulle gå först, jag var helt säker. Och när hon inte fanns mer skulle Vera få en ny kompis, en valp. Det känns helt overkligt.

Nu är påsken här och jag har inte gjort nånting. Jag hade sparat en massa mönster på pärlplattor, jag har sparat pärlhönsfjädrar men jag har inte gjort nånting. Jag kokte ägg i söndags som jag tänkte vi skulle måla, det gjorde vi idag och det kändes inte så kul som jag hoppats.

Jag längtar efter lilla valpis, och jag längtar efter ro i kroppen igen. Förra året påskpysslade vi i alla fall.

Dygn 12

Ikväll fick jag äntligen tummen loss för att lysa äggen. Jag försökte på dygn 7, men alla olivgröna ägg var störtomöjliga att se nåt i. Alldeles för mörka och ficklampan var inte så bra den heller. Ikväll bytte jag batteri och sen assisterade Morgan mig. Skönt att ha nån som håller i lampan och snuslocket.

Resultatet blev full pott, inget ägg var obefruktat eller hade avstannat. Alla ägg behöver ju inte kläckas, men jag hoppas alla fyra blå ägg kläcks. Och att det inte bara blir tuppar.

Spännande.

Som det var ”meant to be..”

Det känns konstigt utan Vera, men jag vet nu vem det var som hittade på hyss här. Maten ligger kvar på bordet fastän vi gått därifrån, kattlådan är orörd, och det här var väl inget hyss men ingen står i vägen var man än ska. Det var hon specialist på, alltid framför mig, och det spelade ingen roll om jag skulle gå och pinka eller dammsuga under henne. Hon borde haft en skylt som det stod oflyttbar på.

Den där fredagen för två veckor sen, när jag åkte till djursjukhuset för att få reda på vad som var fel, och få medicinen för det, och allt skulle vara bra igen? Det var den värsta dan. Jag var inte alls inställd på att få det besked jag fick, och det är nog varit den dagen jag skulle haft körhjälp. I fredags när jag ringde djursjukhuset sa dom till mig att jag behövde nån med mig som kunde köra.

Jag känner att jag gjorde vad jag kunde göra, och det är jag glad för. Både för hennes skull – att hon fick en chans, och för min egen skull. Jag fick faktiskt två veckor på mig att ställa in mig på att det inte skulle gå, och jag kunde själv se och ta beslutet om när det var dags. Och så som hon var för två veckor sen, ville jag inte avliva henne fastän prognosen såg illa ut, hon var ju pigg och glad, och kändes inte alls nära döden.

Men nu fick jag det här beskedet och jag insåg att jag är snart helt utan hund. Troja fyllde 10 för några dagar sen, och hon har haft problem med lederna länge. Hon ser ut som en gammal hund med utväxter både här och där. Jag har bestämt att hon får vara med så länge hon kan gå, äter och är glad. Hon fattas promenader men vi får ta lite mental stimulans istället.

Jag gick in på blocket. Jag scrollade igenom alla annonserna och insåg att jag har inte ändrats alls, det enda som tilltalar mig är muskelhundar. Jag sparade ett par annonser, en på blå amstaff och en på staffe. Men jag ringde aldrig. Det kändes inte sådär klockrent.

Jag hade gillat en sida på Facebook för ett tag sedan och i onsdags dök det upp bilder på valpar i flödet. Det var staffar, och det är rasen som ligger högst upp på önskelistan, och så var alla blåa, också högst upp. Jag hade inte sett dessa hundarna på blocket och tänkte att dom var säkert sålda allihop. Men jag chansade och frågade om det fanns nån kvar. Jag fick svar om att det fanns en tik kvar som såldes med bibehållen avelsrätt och jag kunde höra av mig om jag var intresserad. Och det var jag ju.

Jag och Morgan pratade om detta fram och tillbaka, och i fredags efter jobbet bestämde vi oss för att tacka ja ❤ Jag meddelade uppfödaren och en timme senare blir Vera så sjuk att jag får åka iväg akut.

Det känns skönt att ha nånting att se fram emot istället för att älta detta jobbiga som varit, något jag gärna gör. Om tre veckor kommer denna fantastiska blåa, namnlösa, flicka hem till oss. Måtte tiden gå snabbt.

Det gick inte längre

Redan i tisdags tyckte jag det kändes skit. Jag ringde djursjukhuset och ifrågasatte medicineringen, men den var helt rätt enligt dom. Det enda som fanns kvar att göra var att åka till Helsingborgs djursjukhus för att göra en CT, eller skiktröntgen, kommer inte ihåg. Det kändes inte bra alls så jag kände inte att det var nåt alternativ. Jag var redo att avsluta det hela, men det var inte Morgan. Han ville prova lite till för att se om medicinerna började verka. Jag tyckte att en vecka borde räckt för det, men man hoppas ju.

Jag tyckte att hon hade blivit ännu större, men det kan ju vara som man inbillar sig. Men så igår, då slutade hon äta igen. Jag fick inte i henne medicinerna och jag sa till Morgan att det var kört nu, vi måste. La skulden lite på honom (förlåt) för nu var det helg och det var ju inte bra alls.

Sen mailade jag Per, det skulle jag gjort redan när jag fick provsvaren från djursjukhuset men allt var så jobbigt just då. Jag berättade om hela historien och berättade att jag hade gett upp, hon skulle få sluta kämpa nu. När han hade tid. Jag hann väl bara skicka det här mailet när Vera lägger sig under bordet, på sidan. Hon har legat på mage hela tiden så jag har haft svårt att se hur det ser ut, men nu var det ju tillfälle. Det ser inte bra ut, huden har bristningar och när jag sitter där och glor ser jag en droppe vatten rinna till golvet. Och en till. Får panik och springer ut till Morgan, nu kan vi inte vänta längre säger jag, och han håller med. Ringer Per, inget svar och han har ju stängt. Ringer evidensia i krst och till slut djursjukhuset i Hässleholm. Jag har panik och är helt övertygad om att hon spruckit. (Det hade hon inte, men det var så högt tryck på vätskan i magen att hålen där de tagit prover på kunde inte hålla emot). Det är klart dom tar emot mig och vi slänger oss i bilen. På väg mot byn ringer faktiskt Per och han är så snäll att han öppnar upp mottagningen så vi slipper köra till Hässleholm. Hämtar upp mamma på vägen för lite moraliskt stöd, tack mamma. Vera tycker om veterinären och hälsar glatt på honom, det gör ont i mig. Konstaterar en viktuppgång på 3 kg 10 dagar och det finns inget alls att diskutera. Vera äter godis tills det är slut och då somnar hon. Det är över nu. Sov gott min bästa vän. Älskar dig. Saknar dig.

Helgen

Den som säger att julen är ”the most wunderful time of the year” kan slänga sig i väggen, för det är nu. Det är nu det är den bästa tiden på året, det blir bara bättre väder, naturen utvecklas varje dag, jag njuter. Vitsipporna blommar i skogen, påskliljorna blommar, träden knoppar och allt är fan bara härligt. Dessutom är mjukglassmaskinen igång och jag tryckte in en glass i ansiktet klockan 9 i fredags morse.

Helgen har gått åt att njuta och vi har mest varit ute. Morgan och Rocky har jämnat i mitt trädgårdsland och Nikki har åkt nerför rutschkanan med ansiktet först. Jag har sått i mitt trädgårdsland, och jag har grävt upp min rabarber som, otroligt nog, har överlevt 15 år överkörd av gräsklipparen. Nu fick jag nog och grävde ner den i mitt land. Rocky har fått jordgubbsplantor av mormor och morfar, och en paket med pumpafröer. Det är planterat nu och vi hoppas på det bästa, dvs att hönorna inte äter upp dom.

Dem största nyheten denna veckan är väl att Jordbruksverket har sänkt skyddsnivån till klass 1 och hönorna får gå ute igen. Mina hönor är skitglada över sitt nya proteintillskott, i form av mask, och dessutom hittade dom ett par nya kompisar i kärret. Vi har ett ankpar som kommer hit varje år, och i år fick dom sällskap. Jag har försökt hitta deras ägg men inte lyckats ett enda år.

Innan Nikki vaknade från sin middagslur idag hann jag fixa ett bättre boende till vaktlarna. Pysen dog ett par dagar efter sitt sista ligg (Rip), jag hade det på känn för han var rätt gammal, så jag parade honom med den blåögda och tre dagar senare var han död. Hans son fick ta över hans bur och hans två-våningsbur fick bli ett nytt hem till vaktlarna. Dom har bott i källaren hela vintern så det har inte gått nån nöd på dom, men det har varit för mörkt för ägg. Jag har plastat tre sidor på den här buren så det inte blir skitkallt direkt, och snart ska dom få gräs under fötterna. Känns bra. Nu är det bara ett marsvin som ska flytta in på Rockys rum så är lite av det dåliga samvetet bättre.

Dags för kläck!

Då var det dags att sätta igång kläckaren! Jag saknar gröna ägg i min samling, så Morgan han har minsann fixat ägg till mig. Där jag köpte appenzeller hönorna har dom många slags ägg så Morgan beställde ett gäng gröna till mig. Idag blev dom hämtade och nu var det dags att se så kläckaren funkade som den skulle. Allt verkar okej och jag lägger in äggen imorgon (och hoppas på lyckat kläck och bara hönor). Passande med tanke på att skyddsnivån sänktes idag, hurra, nu får hönorna gå fria igen!

Jag tänkte lägga in några av mina egna ägg också, mest för att se vad det blir. Det ska bli roligt! Ett par av mina egna ägg så man ser färgskillnader, så fint!

Totalt urlakad

Idag har vi varit på djursjukhuset igen. Vi skulle ta ett ammoniak-prov på blodet. Det var avancerat minsann. Det blev en kanyl i benet, ett provrör i en kylpåse, en sköterska som stod beredd att springa iväg med det här provet i kulpåsen och labbet stod redo för att göra proverna direkt när det kom in.

Provet visade ett högt ammoniak-värde, men inte så högt att det var alarmerande. Vad proteinvärdet i blodet var nu uppfattade jag inte, men hon sa att det var bättre. Vera har gått ner 200 gram sen i fredags, och det var bra med tanke på att hon gått upp 2,1 kilo på 9 dagar innan. Hon hade kristaller i urinen och e-coli bakterien var inte resistent utan svarade bra på medicinen jag redan fått. Att hon fått en uvi hängde ihop med levern. Hon berättade en massa men jag uppfattade nog bara hälften. Det fanns inget konstigt i vätskan i buken iaf, hon poängterade att det inte fanns några cancerceller och inte många celler alls faktiskt. I och med det här har blodet svårt att hålla vätskan och därför blir hon vätskefylld istället.

Det lät i varje fall inte hälften så illa som hon sa i fredags, eller var det för att inte ge mig falskt hopp då? Eller det såg verkligen illa ut men proverna sa annat? Hon sa ju att hon blev positivt överraskad. Det blev ett ultraljud idag med, men det sa mig inte så mycket. Levern såg likadan ut, och gallblåsan var full. Det var väldigt svårt att se för allt simmade liksom runt i vätska.

Hon fortsatte prata om shunten och för att få bättre svar (inte tillräckligt bra svar av blodprovet) var det en biopsi som gällde när hon är sövd. Man kan göra ett ul också men med all vätska hon har blir det omöjligt. Men. Jag vet inte om jag är beredd på det, en operation av shunten går på ca 60.000:- och det är inte alla som blir bra. Det är en riskfylld operation, både biopsin och själva operationen, och dom pengarna har jag inte. Det låter så hemskt att säga att man inte har råd, men ja.

Eftersom hon redan svarat bra på medicinen har jag fått både kortison och antiinflammatorisk utskriven för ett bra tag, och så plussade hon på nåt mot gallsyran och laktulos för magen. På Apoteket trodde dom att det var fel, det var mycket! Så nu ger det sig, ska hon bli av med vätskan? Jag upplever att det är den som besvärar henne mest, tänk, minst 5 kilo som en badboll på magen. Det är bara att hoppas. Den 20:e april ska vi på återbesök och se hur det går. Jag hoppas såklart på att hon bara har en infektion i levern och efter det här är hon kärnfrisk. Inte speciellt troligt, men låt mig drömma.

Jag kom hem, satte mig i soffan, och luften fick fullkomligt ur mig. Allt som hänt sen i fredags kom verkligen ikapp. Jag gick ut och matade djuren, sen la jag mig i soffan och somnade. Jag känner mig helt slut. Massor med medicin till Vera, vin och ägg till mig. Vill nån ha ägg har jag kylen full..

Mellan hopp och förtvivlan

Tack alla för er omtanke, jag blir rörd över att ni är så många som bryr er 💜

Idag skulle veterinären ringa med provsvaren. Jag skruvade upp ljudet på mobilen och bad om att nån hörde att det ringde – skulle de svara. Det ringde, ingen hörde, och jag kände mig fruktansvärt stressad. Dom hade pratat in på svararen och det enda jag hörde var e-coli bakterier i urinen.

Nästa gång dom ringde hann jag ta det. Hon började prata om urinen och jag skrev upp kristaller och bakterier, men jag vet inte varför. Det hade inte läckt ut proteiner i urinen, och det var bra, densiteten var bra men det kom ju dom här bakterierna av odlingen. Varför vet jag inte. Levervärdena var fortfarande förhöjda och gallsyran med. Sen hade algominet (??) ökat och det var hon positivt överraskad av. Det var 19 hos per, 27 nu och det skulle ligga mellan 30-45.

Dom hade tagit en snabbsänka på henne och den var helt normal. Nu vill man sätta in antibiotika på henne, och så pratar dom om att hon kan ha en shunt i levern. Det tar man reda på genom att mäta ammoniaken i blodet, och det måste göras typ direkt. Så jag ska dit imorgon igen, dom ska ta ett nytt blodprov som dom ska springa in i labbet med.

Hon lät väldigt positiv över det hela, och hälsade mig välkommen imorgon. Vänta vänta, sa jag. Om det nu är en shunt, kan man göra nåt åt det? Lite svävande lät det när hon sa att det får vi ta då.

Jag fick hopp så klart, och googlade porta cava shunt så fort jag kommit hem från Apoteket med alla nya mediciner. Jag ser fortfarande inget bra. Hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan.

Fredag

Så kom den där fredagen. Det löste sig då en av tjejerna var så snäll och kunde jobba en stund direkt efter skolan, och Morgan kunde sluta tidigare och komma ner med Vera till byn så jag kom iväg. Jag hade ångest. Ångest för vad domen skulle bli, och ångest för vad prislappen skulle hamna på. Jag körde fel, sen trodde jag att dom öppnat ett djursjukhus till då jag skulle till anicura och på skylten stod det läreda. Men efter en snabb koll på Google verkade jag ha kommit till rätt ställe.

Jag springer nästan in, för jag kom ju lite sent och oj! Vad folk där var. Lång kö till kassan och massor med både hundar och katter i väntrummet. När det är min tur att gå fram berättar dom att det är lång väntetid till veterinären och dom ber om ursäkt. Dom frågar om en vikt, men min 33.6 för 9 dagar sen duger inte och jag får ta en ny vikt. Denna stannar på 35.7 och jag skriker rakt ut att hon gått upp 2 kg på en vecka! Nu har vi väntetid på nästan en timme och Vera gör mig så stolt. Hur många hundar vänder sig bort när dom ser en hund som är läskig? Och lägger sig när dom gått förbi?

Sen är det vår tur och jag blir visad till ett rum. En hund hade kommit in akut därav väntetiden. Veterinären ställer lite bakgrundsfrågor och sen kör hon igång ultraljudet. Hon ser blåsan som är full, och jag hade fått reda på att hon fick inte kissa innan för man visste inte vad som skulle göras. Sen ser hon fri vätska, mjälten som ser fin ut, fri vätska, fri vätska, tarmar som ser bra ut och så ser hon levern. Den har oregelbundna kanter och sen ser hon massa fri vätska igen. Hon går tillbaka till levern och visar mig kanterna och så tittar hon på mig och säger; ”det här ser inte bra ut”.

Där tappade jag allt vad fokus heter. Jag var inställd på att få veta om det var hjärtat eller levern som strulade, och sen få medicin med mig hem. Thats it. Det här var ett slag i magen och jag kunde inte stoppa tårarna.

Levern är väldigt oregelbunden, och liten. Nästan så den ser skrumpen ut, sa hon. Det kan också vara en tumör i levern. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, och min hjärna var väl inte den skarpaste i denna stund, så jag frågade om hjärtat såg bra ut (?). Då skulle undersökningen fortsätta och jag fattade att jag bara ökade prislappen. Jag hade röntgenbilderna med mig som Per tog och så fort hon lämnat rummet med skivan bröt jag ihop som en liten unge. Där satt jag, på knä, i ett mörkt undersökningsrum, med båda mina händer på världens duktigaste, numera riktigt blöta, hund. Vad fan hände? Det var inte detta jag var beredd på.

Hon kommer tillbaka och fortsätter undersökningen, och världens duktigaste hund låter sig bli undersökt ännu längre utan att röra en min. Jag tror att jag försöker förklara mig på nåt sätt med att om både lever OCH hjärta är kass är det ju kört. Men hjärtat ser fint ut och jag undrar om det finns nåt sätt att stoppa det här, för att få ha henne längre. Jag hör att det låter dumt och jag är självisk. Man kan göra en biopsi på levern för att veta om det är skrump eller tumör, men här hejdar jag mig, fortfarande självisk, och frågar om det är lönt? Levern går ju inte att laga ändå, och jag ser pengarna rulla.

Nu vet jag inte vad som händer längre, men man vill ta ett prov på vätskan i buken, röntgen, och ett urinprov. Man flyttar på Vera igen, som lugnt låter sig hållas, och sticker en nål i hennes mage. Klar och ”fin” vätska dras ur buken, och sen följer 4 stick mot hennes urinblåsa, utan bedövning, utan resultat. Jag får gå ut med henne, hållandes i en skål.

Jag kommer tillbaka till väntrummet som nu har mindre folk, med kiss i en pappskål. Nån säger till mig att jag har en fin hund och frågar om det är valpar på gång. Jag bryter ihop, gnäller ut att hon är faktiskt jättesjuk! Och blir inkallad igen. Nu är det dags för 6 röntgenplåtar och det enda man ser är vätska. Jag ska bli hemskickad med ”det ser inte bra ut” och ”jag ringer om provsvaren på måndag”, men nånstans är jag vaken och ber om nån slags medicin för jag märker att hon mår inte bra längre. Jag får kortison utskrivet och prislappen landar på nästan 10 tusen.

Jag sätter mig i bilen och jag får fullkomlig panik, jag låter när jag bölar och jag kan inte stoppa det. Ringer Morgan och får knappt fram orden. Det här är fruktansvärt.

Jag lyckas samla mig på nåt sätt och kan hämta ut kortisonet jag fick utskrivet, men så fort jag sätter mig i bilen är det igång igen. Då ringer min veterinär Per för att fråga hur det gått. Det var verkligen snällt av honom och vi pratade. Han sa att prognosen såg inte bra ut, men jag hade nog inte fattat riktigt hur det låg till förrän han frågade mig om dom pratat med mig om avlivning. Då blev det ännu mera verkligt.

Det gör så jäkla ont. Så. Jäkla. Ont.

Dålig dag

Alltså tack! Ni var så många som grattade mig på min födelsedag, tack så mycket! Det värmer mitt hjärta ❤

Jag har haft en rätt pissig dag. Jag har varit på dåligt humör, fått tråkiga saker till mig och så skulle jag ringa djursjukhuset och beställa tid. Per fick svar på blodprovet i fredags och ringde mig sent på kvällen. Lite förhöjda levervärden, han kollade hur mycket hjärtmuskeln jobbade och den låg på gränsen mot det högre. Det enda som var nåt var egentligen att gallvärdet var skyhögt. Han hade kollat på bilderna igen och tyckte hjärtat såg förstorat ut och skickade därför en remiss till Hässleholm. När jag googlat och sånt får jag det till levern mer än hjärtat. Känns inte bra.
Nackdelen med mitt jobb är att jag kan inte bara dra för att jag har nåt att göra. Det är jag och Mange på dagarna, och ingen mer. Det är kaos när nån unge är sjuk och mitt samvete mår så dåligt. Vi behöver vara två helt enkelt. Jag fick en tid på fredag eftermiddag men jag har inte fått svar om nån kan komma in tidigare. Det får lösa sig på nåt sätt helt enkelt. Vera måste iväg.

Sen skulle jag hämta ungarna på dagis och ja, jag vet inte hur öppen jag ska vara här, men jag har frågat massor med gånger om Rocky var som andra barn? Är det han gör normalt? Och det har pratats bort. Men nu är det jobbigt även för dom som jobbar där – som har massor med vana och tålamod. Dom ser att han inte bara ger sig på mig, utan även på sina kompisar och nu är karusellen igång. Det känns skönt för att nu kanske man kan få nån slags hjälp, både han och vi.