En diagnos

Rocky fick en diagnos i våras. Och allt blev väldigt konstigt.

Jag, som oftast är väldigt öppen och frispråkig, utan filter skulle somliga säga, visste inte hur jag skulle (ska) förhålla mig till detta.

Jag skäms inte. Det är inget vi kan hjälpa, och diagnosen kan hjälpa honom att bli förstådd. Det är bra att vi kommit så här långt. Men jag har nästan inte sagt det till nån.

Jag har tydligen nån slags spärr ändå.

Jag har skrivit om att det har varit jobbigt men på nåt vis har det varit på skoj, inte allvar, och nu blev det på allvar. Jag hade rätt i att nåt inte stämde. Fastän jag kanske sa det för att dumma mig lite egentligen.

På ett vis vill jag berätta för hela världen om honom, i hopp om att man ska förstå honom och inte bara säga att han är en jobbig unge. På ett annat vis vill jag inte berätta för nån. Det är jobbigt. Jag vill inte prata om det. Jag orkar inte förklara. Och jag vill inte ha det som en ursäkt för hans beteende ”jamen han har ju en diagnos”.

Hans skolstart blev nästan som jag trodde. Inte så bra. Telefonsamtal hem. Blängande föräldrar.

Vi har kommit till habiliteringen nu. Jag var på möte idag och jag kände mig ändå stark, och fick ur mig hur jag tror han skulle kunna få hjälp. Pratade med skolan igår och det känns bra.

Jag läser min text och ser bara jag jag jag, men det handlar bara om Rocky Rocky Rocky. Jag vill att han ska kunna funka i klassen, och på rasterna, må bra, kunna samspela med kompisar, inte bli missförstådd, vara glad, vara barn.