Debuten i ringen

Jag var så nervös i morse. Jag mådde illa och snapchattade från toan. Inga konstigheter. 

Jag kom iväg i helt normal tid och jag hade till och med för mig att jag visste var tollarps brukshundsklubb låg. Tills…. Tänk om det nu inte var där? Jag läste inte ens ordentligt på lappen utan bara antog. Det skulle väl bara fattas att jag körde till fel ställe..? 

Jag kom till rätt ställe och inom 3 minuter var mentorn också på plats. Alla pekade på Aska och påtalade hur söt hon är, jag klandrar dom inte för det är hon. Sen stannar det till en människa och bara, ”är det Tekilas dotter”. Sjukt förvånad att folk vet vem hon är  

Sussie körde lite utställningsträning med oss, lånade ut utställningskoppel, berättade exakt vad som hände i ringen och sen var det vår tur. Jag kände för att spy. 

Domaren kom fram och skulle ta i hand, och där hade jag ju fullt med godis.. Så byta hand, hälsa, byta tillbaka och sen var det dags att springa. Här skötte sig Aska kanonbra, sprang snyggt utan att hoppa eller tramsa. Fram till domaren igen och jag försökte ställa henne framför mig så domaren kunde se på tänderna. Här var en bra grej, domaren frågade mig om vi skulle ta det uppe på bordet eller nere, jag sa att hon inte övat uppe och då var det självklart att vi tog det nere. Det var snällt tycker jag. Hon sa till mig att ta bort godiset och hon visade gärna upp sina sylvassa bissingar. När det var klart och hon skulle känna igenom henne satte jag fram godiset framför nosen igen. Då fick jag en ny tillsägelse om att ta bort godiset. Jag brydde mig inte så mycket om det och fortsatte med mitt godis när hon gick in i tältet och gav kritiken. Jag hörde inte så mycket om vad dom sa för helt plötsligt står den här människan bakom oss, som frågade om hon var Tekilas dotter. Samtidigt försöker jag koncentrera mig på Sussies direktiv. Här känns tiden som en evighet. Till slut kommer domaren ut och vi får två rosetter, bäst i rasen och ett hederspris 💕

Det var en fin kritik tycker jag, men varför skriver man på kritiken att matte inte ska ge godis?Då var vi alltså i final! Och nu blev tiden verkligen lång. Jag och Sussie satt i hennes soltält i nästan 4 timmar. Och inte för att det var som, utan för att det regnade. Och tältet var ju då mot sol, och inte direkt anpassat till regn. När det var dags att resa sig var jag blöt i hela arslet ända in till trosorna. Vi hade det rätt trevligt i det här tältet så jag märkte det ju inte förrän vi skulle ut. 

Sen var det dags för final, och vi var MÅNGA valpar i klassen. Ny domare och nu blev man presenterad in i ringen. ”American Staffordshire” och jag tvärstannar och undrar om jag sprang före nån, ”bullterrier”, eh eller inte, mumlade jag och skulle nu springa ikapp resten av flocken, och det blev ju alldeles för fort och valpen sprang allt annat än snyggt vid min sida. Nu har jag stenkoll på domaren, för det har Sussie sagt, ställ när domaren tittar, slappna av innan och efter, tre hundar före försöker jag få upp Aska men det passar inte henne just då, men det är just då domaren tittar på henne och fortsätter rakt förbi. Sen vinkar han in 6-7 hundar och resten kan gå. Vi blev inte invinkade. Summa summarium. Sussie var en ovärderlig hjälp, ”min” domare var tjurig med godis, men hon var en trevligare domare än han jag hade i finalen. Hon gick fram och tackade alla som fick gå ur ringen, väldigt trevligt. Aska blev riktigt miljötränad, och jag tror jag har lite mer koll. 

När jag kom hem fick jag nys om en utställning i Degeberga, så jag tror faktiskt vi ska anmäla oss till den!