Jag hade precis fått hem en vagga som min gammelmorfar gjort när vi skaffade Nikita. Det var Aila som kom på vem jag var och frågade i affären om jag ville ha den. Fina tant Aila, som jag grät för ett år sedan när jag fick reda på att hon inte levde mer. Rip.
Nikita sökte själv upp vaggan och la sig i den när hon var valp, och ni som kommer ihåg Nikita vet att hon var en hund med mycket personlighet. En gång låg hon i vaggan och sov, och började morra i sömnen och sen vaknade hon. Vet ni varför hon morrade? För att vaggan inte gungade mer. Hon fick hoppa av, och i igen sen var det lugnt en stund. Hon blev äldre och större men skulle ändå knöka ner sig i dem här vaggan, och så fort dem stannade suckade hon, och så reste hon sig och slängde sig ner så den började gunga igen.
Det var verkligen hennes ställe och vi fick faktiskt en större av en kompis när hon blev vuxen som hon kunde ligga i. Hon låg alltid i vaggan, och hon lyckades alltid få den att gunga.
Jag såg den under Nikkis säng häromdagen och tog fram den. Och även om det nu är så att valpis inte själv söker upp den, är den ett utmärkt träningsredskap. Valpis får lära sig hålla balansen och det är en grej som höjer hennes självförtroende.
Det hade varit kul om Aska också tyckt om den här vaggan, det är mycket hon är lik Nikita med. 
Emma 