Idag har specialpedagogen Anna varit på förskolan och ”övervakat” oss. Rocky var gladare än vanligt och gjorde saker som han annars dissar. Sen kom verkligheten ifatt oss och han bröt ihop för att jag bad honom gå och kissa innan de skulle gå till biblioteket. Det var en helt annan sak idag och jag upplevde att han mest var tvärtemot, och inte genuint ledsen som jag annars upplevt. Specialpedagogen bestämde att det blev inget bibliotek för Rocky utan han fick gå ut istället, för det var vad de andra barnen skulle göra. Det kändes skönt att hon kom och tog ett beslut som jag sen kunde följa. Det var tårar och skrik, han hade inte tiiiid att kissa och när han kissat ville han absolut inte ha 1) överdragsbyxor 2) jacka 3) solglasögon. Och eftersom någon tagit beslutet åt mig kändes det så mycket lättare att fullfölja, på med kläderna sen går vi ut.
Väl ute bestämde vi att Anna och jag skulle gå in och prata, ensamma, och då fick pedagogerna ta honom hur ledsen han än var, och vi lovade att komma tillbaka. Anna bekräftade det jag kände innan, han spelar på mina känslor. Han blir ledsen och då stannar jag. Så planen är att han blir ledig resten av veckan, får en liten paus liksom, och sen när Nikki skolas in så är han där samtidigt som henne. Vi ska vara tydliga med att jag kommer tillbaka igen och vi pratade om att pyssla ihop en klocka som kan visa honom vilken tid jag kommer tillbaka. Ett bildspel som visar hur dagen kommer se ut ska också kunna hjälpa. Nyckelordet är tydlighet – det blir som vi säger. Jag fick också beröm av Anna, hon tyckte att jag var väldigt pedagogisk och att jag skulle ha en stor eloge för det. Det var visst inte många föräldrar som pratade så med sina barn. Och vet ni hur mycket jag behövde höra det? Man tvivlar på sig själv hela tiden som förälder och vet aldrig om man gör rätt, och särskilt inte när det dyker upp såna här problem eller när folk kritiserar ens föräldraskap. Jag gör säkert inte rätt i alla situationer men det kändes bra att man gör nåt rätt.
När vi kom ut på gården igen var han i full gång med att leka. Jag fick kalla på honom för att han skulle se att jag var tillbaka, och jag fick en kram sen var det bra. Tidigare har han hållit i mitt ben och vägrat släppa. Vi lekte allihop i sandlådan tills det var dags att gå in och äta. Då var maten äcklig och jag kände igen min Rocky igen.. När vi ätit och barnen skulle sova städade jag och Rocky undan, och han var så duktig. Han hämtade sopkvast och torkade borden, sen gick han och lekte i väntan på att ett par kompisar skulle komma ut från vilan. Men det bästa med den här dagen var nog att det var JAG som undrade om vi skulle åka hem nu.
Kanske har vi gjort rätt i att låta det här ta tid, eller så behövde vi bara att nån bestämde åt oss. I vilket fall som känns det bra just nu, och på onsdag har vi läkartid på ögonkliniken så får vi se om det också är nåt som kan hjälpa honom. Tänk om han går med huvudvärk hela dagarna?
Emma 