Vi har problem 

Det hände ju nåt på dagis för ett par veckor sedan. Rocky fick vad jag tror, ett litet anfall av migrän. Personalen skötte det precis som man ska göra och lät honom gå och lägga sig, och när han vaknade var allt över. Men efter det här blev det problem. Han ”flippade ur” och var allt annat än glad, skrek, grät och sa tvärt nej till att gå ut. Vi åkte till doktorn och fick veta att han är väldigt ljuskänslig och tänkte att där var problemet. 

Sen var han ledig i en hel massa dagar, 9 för att vara exakt och första dagen efter ledigheten var i fredags. Vi hade en mysig morgon och allt var bra, tills jag sa att vi skulle borsta tänderna innan dagis. Han blev helt hysterisk, bara grät och ville inte alls dit och här kommer ju mitt första dilemma – hur hanterar jag det här? Jag kan låta honom stanna hemma men lär jag honom då att om man skriker lite slipper man? Och tvingar jag honom känns det som ett otroligt svek då jag inte alls upplever att det här är nån slags trots eller tvärtemot beteende. Så jag lovade honom att jag skulle stanna hos honom, och min förhoppning var att det skulle släppa efter en stund. Det gjorde det inte. 

Han satt i mitt knä hela tiden och ville bara att vi skulle åka hem igen, men jag försökte vara lite ”hård” där och sa att jag inte tänkte åka hem förrän han lekt med någon och haft kul. Det kändes som min plan funkade men han är lika lömsk som jag och kom tillbaka efter 3 minuters lek, ”nu har jag lekt, kan vi åka hem nu?” Vi satt där i en timme och sen åkte vi hem allihop igen, och bestämde att vi skulle göra likadant på måndagen. Måndagen gick bra, inga problem att få honom till bilen eller in på dagis, jag hade ju lovat stanna hos honom. Han lekte lite med Louise utan att jag ”tvingade” honom, men sen skulle barnen gå ut och då var det inte kul längre. Jimmy försökte på alla möjliga vis att få honom att släppa mig men det var omöjligt. Men han kom överens med Jimmy om att imorgon skulle han vara på dagis själv. 

Detta pratade han om hela måndagskvällen, han var stolt och berättade för både Morgan och Jörgen att imorgon skulle han vara på dagis utan sin mamma! Jag var noga där på morgonen om att inte göra nån grej av det här, utan allt var som vanligt och jag sa inte ens att vi skulle till dagis, han tog själv upp det genom att fråga om han kunde få ha min telefon i bilen när vi körde till dagis – självklart kände jag. När vi kommer fram tvekar han lite när han ska gå ut ur bilen och frågar om jag kan stanna hos honom en liten stund, och visst kan jag det. Det kanske var dumt för han klamrar sig fast i mitt knä och vägrar gå därifrån men jag låter honom vara och sen känner jag att han börjar skaka lite. Och då är det precis som att han kommer på att jag SKA ju gå nån gång, och så blir han ledsen igen och vill inte att jag lämnar honom. Jag lyckas få honom på andra tankar och lovar stanna på samlingen (Nikki gör ett superintryck och drar av en stor tuss hår på både Rocky och Louise) och sen går vi ut. Han börjar leka och jag ser min chans att gå men han blir jätteledsen direkt jag säger att jag ska gå. Både jag och Jimmy pratar med honom och bestämmer att han ska bara vara där över maten, sen hämtar jag honom innan vilan igen. Han blir inte hysterisk efter mig eller springer efter, men han är ledsen hos Jimmy när jag går. Han hade varit ledsen en stund efter jag gått, men han kunde tänka sig att få ha sin kudde så skulle han sluta gråta och när han fått den var allt bra. Han åt, hjälpte till och Jimmy sa att idag var den gamla glada Rocky tillbaka. 

Jag frågar honom varför han inte vill vara på dagis och det är alla möjliga anledningar, det gör ont i ögonen, han är rädd för snickarna, han kommer sakna sin mamma, det är inte så kul där, han fryser, han vill inte sova där. Jag själv har också tusen anledningar, är det ögonen, är det för att jag ska börja jobba snart, är det för att där är en ny förskollärare, är det för att den förra fick en bebis? Jag vet ingenting, och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Ska jag sitta där med honom och stötta så gott jag kan, ska jag lämna honom skrikande och svika honom, ska jag låta honom slippa gå dit tills Nikki ska skolas in och skola in båda på nytt? 

Det gör så ont i mig att se honom sån och jag vill bara få fram varför så jag kan hjälpa honom. Och samtidigt blir jag så otroligt stressad över det här eftersom jag snart börjar jobba. Tänk om det här inte gått över tills dess, då har jag inget val än att lämna honom gråtande.