6 månader kvar

Igår var det 6 månader tills jag börjar jobba igen. Blandade känslor det där. Det ska bli skönt att få en lön, en lön som det går leva på. Det ska bli skönt att få lite struktur på tillvaron, och få bli en vuxen människa igen. Jag trodde att jag skulle ha råd att gå hemma lite längre denna gången och få umgås med mina barn en sommar till, men jag vill inte gå här och ändå inte kunna hitta på något. Jag fattar inte hur andra klarar det, med ekonomin.  

 Hittills har det varit en väldigt skön ledighet, och jag njuter (fastän jag kräker ganska ofta) varje sekund. Jag har lättare för att njuta denna gången tycker jag, jag  tänker tillbaka på när Rocky var bebis och jag inte tog tillvara på tiden. Det ska man göra. Den kommer inte tillbaka, och det har jag varit ledsen för. Hem och städning får komma efter denna gången.   Det känns sorgligt på det viset att det kommer verkligen inte hända fler gånger – att jag går hemma med en liten bebis på armen. Jag var färdig med Rocky tyckte jag, men denna gången vet jag att jag är färdig. Definitivt. Inte för att jag är rädd för förlossningen längre, men vi har inte ekonomi för fler, inte plats, inte ork.. 

Det är ett helt halvår kvar, men det är mindre tid kvar än vad det har gått och det blir bara kortare och kortare. Och snart är Nikki ingen bebis längre, hon blir ett litet barn. Det är en sorg på något sätt.