Vissa dagar alltså

Rocky vaknade i morse på ett strålande humör, ska vi hälsa på Ann-Britt, var det första han sa, redan 7:15 på morgonen. Men ju längre tiden gick, desto mindre sugen blev han på att göra nåt. Först ville han bara vara hemma, sen ville han hellre åka till dagis, vilket han aldrig vill annars. Målet var bara att vara tvärtemot. Ibland så vill jag bara lämna honom här hemma och köra. 

Väl i Åhus sprang han mest och skrek, drog i Nikki, hoppade så grannen under nog undrade vad vi sysslade med, och avslutade med, jag vill åka heeeem, jag vill inte vaaaaa här. Så jäkla tråkig. 

Vi blev ju färdigsnackade till slut och jag styrde kosan hemåt, och då började det bölas i baksätet, kör inte foooort! Och ja, det är 50 i Åhus så snabbt gick det ju inte. I höjd med Köle blev han helt knäpp för jag körde förbi en grävmaskin som grävde i diket, mamma stanna! Backa tillbaka, jag såg inte grävmaskiiineeeeen! Han bölade hela vägen till Degeberga, och tro inte att det var nåt oskyldigt snyftande, nä hysteriskt jäkla tjut och jag ger mig fan på att ögonen höll på att trilla ut. Jag gav upp och körde inom Degeberga grus så han kunde glo på skopor och skit. 

Väl hemma har han slitit av sig både skor och strumpor och nu vill jag inte va hemma! Kör mamma, kör! Och jag undrar, vad fan är problemet! Det spelar ingen roll vad eller hur jag gör, det är ju bara fel. På BVC pratar dom om shaken baby, men det de borde prata om är shaken-tvärtemot-bråkig-snartfyraåring. Giv. Mig. Styrka.