När morfar dog sa folk till mig att jag skulle sörja ordentligt. Jag störtbölade i två dagar, hade ångest fram till begravningen och när begravningen varit kändes det bättre och jag trodde det var över.
Jag tänker inte på det hela tiden så det är inget jag ältar (som allt annat) men ändå, så fort jag blir påmind om honom bölar jag som en liten glytt. Typ nu. Så kommer det nåt smarthuve som säger "bara gråt om du behöver det". Men se så funkar det inte.
För inte så länge sen kom det en dam till affären som jobbat på hemmet. Hon bara berättade en liten historia, inget speciellt alls men orden "din morfar" räckte för att jag skulle börja lipa. Och där står jag, i kassan och kommer ingenstans. Känns inte riktigt bra.
På julafton när jag kom till mamma tittade hon på vissla-Johanna-filmen. Jag har sett den filmen många gånger och aldrig reagerat, men så den här gången, dör gubben, det blir begravning, prällen säger nåt om att gubben inte hade nån familj och då reser sig pojken upp och säger att han var iallafall min morfar. Gissa vad? Jag tjuter.
Det är ju liksom sådär pyttelite som behövs för att jag inte ska palla.
Så hur gör man? Hur sörjer man ordentligt?
Emma 